Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mfirkte jag riktig värma hos min vin — han talade val, poetiskt
och varmt om sin flicka, som i hans ögon var ett helgon, ett
himmelens budskap.
Jag har forut antydt, att mina tankar om qvinnovärde sjunkit
i samma grad, som jag sjelf sjunkit från en barnsligt ren kärlek
till någonting sämre, sinnligare. Jag smålog i mitt sinne åt hans
lilla helgon och tänkte: detsamma skulle du tro om hvarje flicka.
Min nyfikenhet blef väckt, jag besökte i Tryggs sällskap familjen,
som i sin fattigdom ansåg det för en ära att se Thomas Willner,
grosshandlaren, träda in och glamma bort några stunder i gubben
Trostedts sällskap. Den goda gubben höll på att krama sönder
min hand, då han bad mig välkommen.
Den unga flickan, Wilhelmina Trostedt, var en seztonårig,
blond, frisk och något yr flicka, som smekte sin beskedlige Trygg,
ungefär som en rättrogen donna skulle smeka ett krucifix, som
hon bekläder med en ny mantel, virkad af hennes egna händer.
Jag vet ej hur det kom sig, men jag afundade min vän Trygg
hans lyeka. Något så rent, så sannt hjertligt förhållande hade
jag ej erfarit, sedan min ungdomskärleks första dagar; då kunde
äfven jag jollra så der oeh spela skalk och hålla af en flicka, utan
att tänka längre än det ögonblick, i hvilket jag lefde; äfven jag
hade varit ett fullvuxet barn, som lekt med passionen med lika
liten fruktan, som ett barn leker med ett tamt lejon. Jag tror
på en tillskyndelse ute ifrån, någonting ondt, som lefver i ska*
pelsen och som växer fast, der det finner en förberedd jordmån;
detta är det ondas frö, syndens sporidier, som flyga kring i
andens atmosfer och slå rot som parasiter på hjertat.
Jag besökte ofta familjen; hvarken Trygg eller den fattige
smeden misstänkte mina afsigter, jag misstänkte dem ej sjelf; men
småningom blef jag verkligen kär i den sköna glada flickan, som
lik ett oerfaret lam nalkades rofdjuret utan fruktan.
Nog af — jag hade öfning, jag lärde mig lätt känna hennes
svagare sidor, och jag begagnade dem.
Tror ni detta om er farP — Nej, J viljen ej tro det; men så
var det, jag förrådde min bäste vän, jag bröt husfriden som en
lömsk mördare, jag förnedrade det rena, det ädla, det oskuldsfulla,
utan ånger. Tro mig, menniskan står beständigt på gränsen att
bli ett vilddjur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
