Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
måg* och oberoende. Han insåg ej klarare, än många lagstiftare
föra honom, att ea allmän välmåga är så väl godsets som statens
räåta och enda rikedom.
Följden blef således den, att de dugligaste flyttade och de
odugligaste blefro qvar på hvilka vilkor som helst.
Thorsson var den ende, som egde ett kontrakt, hvilket ej
knnde rifvas genom ett maktspråk, och som dessutom hade kraft
nog att afvisa inspektörens anspråk. Denna egenskap hade han
vunnit genom sina olyckor och bibehöll genom det osäkra i sin
ställning inom samhället
Der borta vid skogsbiynet ligger ett torp, som heter Granön,
och ej långt derifrån ett annat torp, som kallas Tranåsen; begge
hade under Thorsten Stålskölds tid förfallit; men det oaktadt såg
man i Granöstugan en tillstymmelse tiU treflighet ooh flärdfri
grannlåt; på de hvitlimmade timmerväggsme suto trädsnitt från
Jönköping och «n stor Numbergertafla, som föreställde de allierades
intåg i Paris, men hvilken för symetriens skull hade blifvit afklippt,
så att de allierades ben fått sin platt på den ena, ooh deras
öfver-delar på andra sidan om ett fönster, i hvilket ett par balsaminer
och en dammig myrthen, som frodades i, af näfver flätade, korgar,
hade sin plats. Imedlertid var Mårten i Granön en bland de mest
välmående bland torparena» han hade fyra kor och en häst och
rätt vackra gärden. Dessa hade han upptagit ur den magra, med
enbuskar beväxta betesmarken, som han efter sin far fått med
torpet. Mårten var ett spekulatift hufvud, och hans hustru en rask
qvinna, som veckan igenom spann och väfde, men om Söndagen,
med sin psalmbok invirad i den hvita näsduken och med ett stort
atärkt hufvudkläde på sig, gick till kyrkan i sällskap med sin man,
som för prydnadens skull nyttjade ea gammal, mycket lång,
spanskt-rörkäpp, som han höll ett godt stycke nedom den blänkande
mässingsknappen.
Denna familj, med sin skffa barn, hade varit nästan den ende,
som tillfredsställde Stefanie, och som motsvarade hennes
föreställning om lyckan i en torparekoja.
I Tranåsen deremot var allt lika förfallet, men det sågs mera.
I den lilla stugan var mörkt, fuktigt och osnyggt, barnen voro
bleka ooh sjukliga, och husmodren, fastän syster till Granösan
(som Mårtens hustru kallades i dagligt tal), hade ej på långt när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
