Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utvecklat denna arbetsflit, för hvilken sinnesspänstighet år det enda
vilkoret.
Hon strafvade visst, men med missnöje mot sitt öde, d&
deremot den andra sträfrade for sin framtid.
Hennes man var nemligen icke hvarken s& klok eller s& skicka
lig som Mårten, hsn hade också ärft sin staga, men deijemte
hopplösheten och lättjan.
Petter i Tranåsen gjorde, då han var hemma, nästan ingen*
ting, och förstörde på krogen det lilla han förtjenade; ty en tanke
på möjligheten af något annat, än ett nu, hade aldrig klart nog
stått för hans sinne.
Inspektörens påstående hade helt olika verkan på svågrarne,
och en motsatt med den, man på kammarspekolationens väg kan
pA förhand beräkna.
Man skalle nemligen tro, att den påökade dagsverkssyldig»
heten skalle verka minst på den, som hade, som man säger, crygg
att bära den», och hårdast drabba den, som förut egde intet. Men
tvärtom, Mårten i Granön erbjöd sig icke att gå in på vilkoren;
ty han insåg, att han då skalle sjunka; hvaremot Petter i
Tranåsen gick in på allt, emedan han redan befann sig i sjunkande och
fann det beqvämt att bli qvar.
Detta är slapphetens kännemärke. Jag påminner mig någon*
städes hafva läst om ett skeppsbrott, der de olycklige i en hel
månad måst sitta i märsame, under det att vraket dref omkring i
öppna hafvet.
I böijan spejade de beständigt ’efter land, men småningom
slocknad^ hoppet, och då slutligen en, söm händelsevis blickade
utåt hafvet, ropade: land! landl blef en qvårliggande helt lugn
och utan nyfikenhet, ty han låg så beqvämt med armarne i kors
öfver bröstet.
Det är just en sådan apathie, som gör det möjligt, att den
arbetande klassen låter föreskrifra sig orimliga vilkor, som hindra
all förbättring.
När Mårten kom hem från herrgården, der han undertecknat
ett bevis om uppsägning, stannade han en lång stund utanför stur*
gan; han kastade en lång spejande blick på sina åkerlappar: de
voro så släta och så vackra; alla hans arbetem stodo liksom
lefvande upp, liksom gamla vänner, som måste bli qvar, då han fyttade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
