Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oskära en ren sjal — det. får ni inte, det förbjuder jag. Skall hon
gråta för er skull P skall barnet skrika för er skull? Nej, herre,
hit återvänder ni aldrig.»
«Det var ett rätt artigt mottagande af en bland min mon
underhafvande», sade Adolf med ett flatskratt; «farväl, Hedda lilla!
Med den der karlen tycker jag, att du skall vara öfvermåttan lycklig.»
»Herre!» ropade Thorsson, utom sig och nappade en bössa
ned från väggen, «se här, herre 1 — vill ni håna, så kan ni hellre
döda mig! se här», tilläde han och ref upp västen, «här är ett
hjerta att måtta på; skjut, herre, döda mig, men håna mig inte;
ettdera, en af oss», fortsatte han, cmi .eller jag. Åt afgrunden går
det för mig; men ni, och ingen annan, skall följa mig i olyckan.»
Hedda sprang upp och kastade sig om sin mans hals.
aSläpp mig, Hedda», rosslade han, och hans eljest så goda
ögon gnistrade af raseri, «släpp mig, det har redan gått för långt,
det är redan förbi, låt mig tukta honom.»
«Gå! spring, patron Adolf! för Guds skull! Stilla dig, min
Thorsson, min goda, ädla Thorsson, blif qvar, låt honom gå!» bad
hon och höll sig fast vid mannen.
När Adolf aflägsnat sig, släppte hon sin man och tog
barnet, som hon ställt ifrån sig, då hön störtade mellan de tvistande.
Thorsson frustade lik en vild häst, som blifvit snäijd i en lazzo,
och ville störta ut; då ställde sig Hedda i hans väg och lyfte opp
barnet och ropade: «vill du ej lyda mig, så lyd ditt barn, som
räcker armarne emot dig.»
»Barnet? — ja, barnet! det är sannt», «ade Thorsson vid sig
sjelf och strök sig öfver pannan, «tag hit barnet, jag är lugn igen.»
Och nu satte han sig ner och smekte den lilla flickan, som gret.
«Förlåt mig, Hedda», sade han slutligen sorgsen; «men der
ligger en helvetes brand i min själ, som bränner mig beständigt,
och det är tanken på den der slägten. Öfverallt och beständigt
har den trädt framför mig, krossat min lycka, rifvit sönder mitt
hopp och dödat min frid. Ack, Hedda, jag är ett fattigt,
förskjutet barn, och derföre är jag förbannad, utsedd till offer,
ohjelpli-gen förfallen till olycka.»
«Nu är du barnslig igen», smålog Hedda och tog honom om
halsen, «du har ju lifstidpbesittning på torpet, och vi äro ju begge
unga, det har således ingen fara.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
