Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ej varit hemma, jag har gjort en utflykt till främmande länder, jag
skulle kantänka lemna samvetet hemma; men som en pudel, så
troget följde det mig, jag måste hota eller bedja, och, ser da, be*
ständigt stod da framfor mig, med dina trogna ögon falla af
tårar och med förbannelse på dina läppar.»
Hedda smålog sorgset. «Nej, jag har ej förbannat er, patron
Adolf, men jag har bedt innerligt till Gad, att ni måtte bli bättre,
och att vi försonade kanna råkas uti himmelen, ja, det har jag.»
«Ja, Hedda, jag vet det, och detta är värre än förbannelse;
sådant skrattar jag åt, men förlåtelse tål jag inte; men döm som
da vill; tag hvad jag bjuder; det är min sista skärf, de parisiska
spelhnsen togo allt det öfriga, ha ha ha, nu kan mamma triumfera.»
«Ni är således fattigP» frågade Hedda med glänsande ögon.
«Ja, utfattig, jag måste snart, kanske mycket snart, ge in min
stat, om ej gumman vill träda emellan, eller — jag vet det som
ar bättre; men bed för mig, Hedda, bed mycket, bed länge hos
Gud och tag min hjelp.»
(Jag förstår er inte», sade Hedda, «om ni är fattig, behöfver
ni den sjelf bäst, oeh med Guds hjelp får jag snart Johan hem,
som arbetar för oss alla.»
Adolf skrattade bittert. «Nej, Hedda, så väl är det icke; nåd*
ansökan är afslagen, på den grand, att din man ej har något att
försöija sig med, sedan han numera är uppsagd och annan
skogvaktare antagen; du bor i stugan, det kan ingen hjelpa. Allt det
der är min mors verk.»
•Afslagen», hviskade Hedda och dignade; hon hade fallit, om
ej Adolf fattat henne i sina armar.
Den milda qvinnan hvilade nu för andra gången i Adolfs ar»
mar; men huru olika hade ej lifvets tafla skiftat för dem begge;
hennes fruktan hade försvunnit, och hans passion hade slocknat,
och begge stodo på gränsen af sin jordiska sällhet. Adolf kysste
den svimmande på pannan, det var med en lika känsla, som den;
då en rättrogen kysser på helgonbildens fot, en ren, oblandad*,
nästan öfvertroisk vördnad för henne, som han ansåg för sin själs
Maria, för sin förebedjerska hos den evige hämnaren.
Ändtligen slog hon åter opp ögonen och slet sig hastigt ur
Adolfs armar. «Hvarföre tog ni mig i famnfn, orene andeP»
frågade hon och raglade några steg tillbaka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
