Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Du misstror mig således ännu», sade Adolf, «väl så! jag har
intet annat förtjenat, du iår tänka hvad du vill; men, Ond ske lof,
nu känner jag mig lugn.»
«Förlåt mig, patron Adolf, min olycka gör mig hård. Oå!
gå! och låt mig tänka for mig sjelf; se der,. ser ni, gamla mor-
mor sitter och sofver der borta, oaktadt vårt samtal, och Anna
ligger framstnpa med det lilla hufvudet i hennes knä och slumrar
godt; ser ni, Adolf, så kunde också vi slumra, då vi voro små,
och så skola vi åter slumra, om ej f5rr, dock i grafven. Farväl
med er; jag skall tänka, skall reda mina tankar; jag får ej söija,
ty då duger man till intet, det är ju så, ja, det är det; när skep-
pet håller på att förgås, sitter inte sjömannen i sysslolös sorg,
utan han arbetar vid pumparne och knyter samman sina afslitna
ändar, ja, det gör han, och se, han går ej under i hafvets djup;
så vill jag göra, jag vill vara lugn, jag också.»
«Ja, du kan vara lugn, engel!» sade Adolf och lutade
hufvudet i handen.
«Ja, Gudi lofl jag skall inte gråta, förrän han kommer hem
igen oeh jag tar honom i famn, och då gråter jag af glädje.»
«Farväl, Hedda», yttrade Adolf ändtligen och reste sig opp;
«det är natt redan, jag rider tillbaka till staden, du har lärt mig
huru man skall bära sig åt att lida. Farväl.*.
Andra morgonen satt Hedda och funderade djupt, huru hon
skulle komma till Stockholm och falla för den goda drottningens
fötter; derifrån skulle hjelpen komma. «Kungen kunde ej annat
s göra», sade hon vid sig sjelf, «han vet ej huru god, huru
arbetsam. och ärlig Johan är, han ser endast det nakna brottet,
förfalskningen, rånarens dom, den trotsande, smygande och falske
bedragaren; men jag vet, att det ej så är, och jag skall bedja
drottningen, hon skall höra mig, ja,’ det skall hon; men huru skall
jag komma dit.»
Plötsligen stannade åter en häst vid dörren, och Heddas hjerta
slog några slag af fhiktan, att det skulle vara Adolf; men det var
ej han, utan Berndt Willner, som steg in.
Hedda neg djupt . för den sällsynte gästen och satte fram
en stol.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
