Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är ofta svårare att genom årslAnga mödor sammanspara sin ära,
än att genom en enda stor handling, genom ett va la banque på
lif och död, p& en gäng vinna densamma.
«Det är ändå», sade Löfstedt och sm&skrattade förnöjd, «rätt
roligt att någongäng se maskineriet i hvila och blomsterklädt; det
sker väl egentligen blott två gånger om året, vid midsommar och
jul, att det så står stilla; men den hvilan behöfva både
maskinerna och vi.»
»Åh ja, Löfstedt har sett mer än vi andra», sade en af de
yngre, »och han kan således bäst begripa hvilket som är bra och
icke bra.»
»Ja, kan jag så», återtog Löfstedt och antog en vigtig mine.
aLångt innan jag luktade till, att jag sjelf en gång skulle få del
i en fabrik och på satt och vis, som vi ibland kalla hvarandra»,
tilläde han ursäktande, »bli ett stycke fabrikör, så arbetade jag på
en annan sådanhär inrättning och var verkgesäll der; men det må
ni tro hörde f-n till. Min patron — det var deroppe i *köping —
var en hederlig och förmögen man, derom är ingen fråga; men si,
på metallarbeten förstod han sig icke mer än en steglitsa på en
korfpölsa, som man säger. Nu kan man väl förstå, att jag var
ifrig att allt skulle bli bra, och, skam till sägandes, ur mina
händer kom der inte fusk.»
•Åh, den som känner Löfstedt», inföll en annan smiokrande,
»han vet nog att Löfstedt inte fuskar ifrån sig något.»
»Åh ja, det kan man säga på min döda mull», återtog den
mäktige talaren och lade sina seniga armar, som riktigt spände
på klädet i söndagsbonjouren, opp på bordet. — »Jo, vet ni hur
det gick till der i *köpingsfabriken; jo, ser ni, en del arbetade
för »styck» och en del för dagspenning. De der krabaterna, som
arbetade för styck, togo sig frimåndag och voro suddiga om
tisdagen också kantänka; men sedan så slarfvade de ifrån sig, så
godt de kunde. Det var att se dem på fingrarne beständigt, och
ändå så blef det bara fusk af mestadelen; ty det var kantänka
inte så noga, emedan de fingo precist lika, om det var väl eller
illa gjordt. De der som arbetade för dagspenning stodo der och
sträckte och räckte sig så mycket de vågade, och när nu
patronen vår inte förstod saken utan bara handläde och vandlade med
varorna, så var det min själ jag, som fick stå för dunsen. Der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
