Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
het, och denna lätthet att ersätta gjorde också, att ingen ans&g
sig oersättlig. «Finpolis8», som han vanligen kallades, utgjorde
dock, med allmänt begifvande, ett undantag, emedan hans svaga
helsa ej tillät honom att gjuta eller stä vid skärmaskinen.
Det var ej utan, att vår vän Löfstedt såg något flat oeh
generad ut, då han nödgades att sitta och peta på en form, som
styresman för gossarne, den veckan han «hade formen», som det
hette; men det kunde icke hjelpa; ty den som vill befalla, måste
lyda lagen, och den hade en gång blifvit sådan, emedan Hellmer
föreställt dem hvad fara fabriken skulle lida, om ej alla kunde allt.
Imedlertid återkom naturligtvis förnedringen högst sällan för de
mera skicklige, emedan de yngre, som ej ännu kunde deltaga i de
mera maktpåliggande arbetena, sig emellan måste flera gånger
repetera samma kurs, innan de fingo börja med ett finare och
svårare arbete. Ombytet af arbeten blef således icke någon börda,
utan föll efter förtjenst, men derigenom nivellerades dock
arbetrar-nes inbördes ställning.
Hellmer sjelf sysselsatte sig på en gång med alla de särskilda
arbetena; han öfversåg, rättade och hjelpte till vid de enklaste,
liksom vid de svåraste af fabrikationens olika arbetssätt. Han
utgjorde sambandet mellan dem alla, känslans medvetande, som
lefver och verkar i hälen lika såväl som i hjessan.
Öfverallt var han välkommen, alla rådfrågade honom, rättade
sig efter honom och meddelade honom sina idéer om förenklingar
och förbättringar, och han upptog hvarje fråga till pröfning,
emedan han ofta funnit att okunnigheten hittade genvägar, som
beräkningen icke skulle hittat, och att det då tillhörde den
öfver-lägsna kunskapen att sammanbinda dem till ett helt.
Blicka vi åter in i Adolf Fängers briljanta våning, se vi
honom tillbakalutad i en beqväm ländstol, klädd i rosig
sammetsnattrock och med en prydlig med guldsnören utsydd rökmössa på
hufvudet. Oaktadt all den prakt, som omgaf honom, var det dock
något ensligt och öfvergifvet i detta stora rum, der han satt med
ett öppet bref i handen. Hans ansigte var blekt, uttärdt och höljdt
af ett sorgligt missnöje, som omstämt de vackra dragen till en
spökaktig mask, hvilken genom sin stelhet betecknade en inre död.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
