Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«0m jag ber er om tillgift», återtog Adolf, «om jag ber er
innerligt om förlåtelse.»
»Jaså! da ämnar återigen uppföra den komedin for mig»,
inföll patronessan, »och biljetten for mig kommer att kosta min
förmögenhet, jag vet det, men vill icke en gång ha fri entré.»
»Ni gäckas med mig, det är alltför hårdt», rosslade Adolf
och vände sig bort.
Patronessan kände en ilning i sin själ, det var
moderskärleken, som skickade värma derin och lät dimman falla, liksom när
gryningen bådar solen; men då blixtrade åter en afgrondsvigge
genom själen, oeh hon tänkte: hvad skall Skarpmesser tyckaP och
iskölden bröt åter in.
Adolf hade imedlertid sansat sig något. «Ni vill således icke,
min mor? ni vill ej välsigna, och ieke räddaP»
»Nej, käre Adolf, intet af delame. Om jag välsignade dig»,
tilläde hon, »det passar sig inte, det bryr dn dig inte om, der
skall följa min smala egendom på köpet — nej, intet af delame;
njnt na, Adolf, af din seger öfver din stackars mor, skratta nu
bland dina vänner åt hennes tårar; ser du nu till några tårarP —
Nej, käre Adolf, du har riktigt nog vant mig af med att f&lla
tårar. Hvad vill du mig egentligen P»
Adolf stod framför henne och darrade som ett asplöf. «Ni
vill då inte rädda mig ur vanära och förtviflan», rosslade han med
ansträngning, »ni vill då inte, mamma, med ert namn, er kredit
besväija stormen ooh hämma skammen, som faller på mitt hufvud P»
Patronessan darrade också af rörelse, tryckte hårdt med
handen mot bröstet, ty det sprängde derinne, som om hjertat velat
brista. Hon var tyst några ögonblick; men ändtligen sade hon:
»Nej, Adolf! i evighet nej, tiden har gjort mig klok.»
»Och detta är då ert sista svar», ropade Adolf i förtviflan,
»o! min mor, min mor! det är ju ni som helgat mig åt förderfvet,
det är ni som förbannat mig och förskjutit mig. O! min mor,
min mor, försköning! hjelp, rädda mig! förlåt mig, förlåt ert arma
barn!»
Han utsträckte armarna mot sin mor, och nästan mekaniskt
öppnade också hon sin famn. Moderskärleken lefde qvar i hennes
bjerta, ack! huru gerna ville hon icke, att hennes Adolf åter skulle
ligga i hennes armar, huru härligt skulle det ej vara att gråta sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
