Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och menniskoboningar, strödd i qvällens dimvågor. Det är s&
stilla, att knappt en sack höres i furuskogen; eljest suckar han
ofta; men bäcken prasslar öfver småstenarne och letar sig ned i
dalarae, och naturen står blek och tyst och älsklig, som en
sörjande enka, som klädd i svart och silfver sitter väntande på en
återseendets morgon.
Sef der borta skjuter Stillinge klockstapel i höjden; svart och
hög står han bredvid den hvita glänsande kyrkan. Der borta höjer
sig, lik en skugga, med bleka gnistrande ögon, Thorstensholm,
med sin fönsterrad, och långt i fjerran skiner der några punkter
öfver skogen: det är skorstenarna på Ragnarsdal. Allt är stilla,
allt sofver, utom himlen, hvars ögon småle öfver jorden, och en
mor, som sitter vid sin sons bädd.
Det är i den lilla stugan; det är patronessan Fänger, som
nu, fattig och beskrattad af dem som förut smickrat hennes
få-fanga, sitter vid sin sons bädd och betraktar hur han sofver och
ler i sömnen. Hon försonar sig med himlen; hvarför också icke
med oss P
Hedda Thorsson sofver i den lilla kammaren, der mormor
Lind fordom lefde och dog; det sköna ansigtet, som ännu aldrig
någon oren tanke fårat, är blekt, men lugnt och stilla som ett
sofvande barns. Gamla mormor och, med henne, goda englar stå
omkring bädden, så drömmer hon och småler åt henne med sina
lycksaliga ögon, och hon småler också; hvarför ickeP så kan
oskulden sofva. Men patronessan hvilar ingen natt. Så snart Adolf
somnat, men ej förr, träder hon med sakta steg in i rummet och
låter Hedda och den gamla uppasserskan gå — och så sitter hon
hela natten, med blicken fastad på sin olycklige son, offret for
hennes dårskap och hennes hårdhet, — begge hade de
härstammat från hennes fåfanga. När den sofvande ler, småler äfven hon,
och då han kastar sig på bädden, flyttar hon kudden under hans
trötta hufvud, och då han tyckes vilja vakna, sjunger hon sakta
en vaggsång för honom, och han sjunker åter in i sin slummer.
Så var det ständigt, hvarje natt, och dock tröttnade hon icke,
och månen på sin tysta vandring och stjernoma blickade hvarje
natt in genom rutorna på Skogstorpet, och alltid sågo de modren
der vid bädden, och talade om hvad de sett för de andre deroppe
i det blå. Men när solen s’teg opp och kastade sina glödande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
