Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blickar in i rummet, såg hon modren, smygande, nalkas dörren
och som en skugga försvinna; ty nu blef det dag, och Adolf skulle
vakna och åter slunga sin förbannelse öfver henne.
Det var således en missräkning, då patronessan betalade alla
sin sons skulder, för att trösta honom och skaffa klarhet åt hans
förstånd.
Då man berattade honom, att allt hvad han var skyldig var
betaldt, småskrattade han blott och sade: «det var bra, när nu
mina björnar komma till hin onde skola de bli flata att inte träffa
mig der förut.» Detta blef ett thema, som han beständigt
varierade. Han var för öfrigt tyst och stilla och satt om dagarne
sysselsatt med ritning af de besynnerligaste kompositioner man
kunde tänka sig. Jag har sett denna samling af bizarrerier och
beundrat galenskapens snillrikhet, denna snabba, brutna
kombination af idéer, som lika delade åskviggar urladda sig och i zigzag
nå sitt mål ofta snarare, än förnuftet hinner det på raka vägen.
Dessa djur, med menniskoansigten, och dessa lagerkrönta
hufvuden med djurkroppar, detta tom med sitt långlagda ansigte och
med sina dystra ögon, nedblickande öfver kyrkogården, med sina
karrikerande kors, sina grafstenar, som liknade dem hvilkas minne
de skulle återkalla, och slutligen denna sparbössa vid muren, som,
lik en smalbent tiggare med slokig hatt, fick intet af en påfågel,
som stolt spatserade på vägen, men der en liten fattig sparf gaf
ett korn.
Der låg en djup, ofta bitter, satir i dessa ritningar, i hvilka
det var svårt och ofta omöjligt att följa tankegången — der fanns
likväl en sådan, fastän han dykade opp och ner, som en delfin,
och blott ett och annat ögonblick lät se ryggfenan öfver ytan.
På det djupa i dårens själ går der ofta fram en klar tanke, som
då och då spritter opp på ytan och plaskar en ring omkring sig;
tanken leker i hans själ, men går ej stimm.
Hela dagen satt Hedda, den sköna engelen, som han kallade
henne, eller den gamla tjenarinnan, den fula engelen, som hon
hette, inne hos honom och kunde tala redigt och klart med
honom, blott de ej vidrörde möjligheten att han ännu lefde.
Det tycktes liksom der legat en enda grundtanke i hans
förvirring, den nemligen, att han ej borde vara lefvande, att han för
sin ära, för sin lycka tvärtom borde vara död. Detta gjorde, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
