Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han ej ville erkänna sig såsom qvar i lifvet, fastän han kände så
mycket deraf, att han fann sig icke vara fri från jorden, utan der-
före, liksom för att förlika de stridiga idéerna, ansåg sig yara i
ett ahades», en mellanverld, dit de, som icke slitit alla jordens
band, kommo, för att i ett fortsatt barnaskap afsluta lifvets
af-brutna eller misslyckade skolkurs.
Han afhörde derföre gerna Hedda, då hon läste för honom;
hans ögon glänste af glädje, då han hörde omtalas himmelens
säll-het och det eviga lifvet; det föreföll honom då, som om en
utskickad undervist honom om hvad han borde göra för att komma
ditin. Och vek, som ett barn, började han ibland att gråta, då
han hörde huru ren man måste vara, för att få nalkas Gud.
Då slutade Hedda vanligen denna läsning, och lät Adolf luta
sitt hufvud mot hennes bröst, och lade hans hår i lockar kring
hans tinningar, liksom hade hon smekt ett barn, och talade tröst
och glädje för honom, ända till de9s han åter log och sade:
«Ja, du Hedda, du som är salig, du skall bedja för mig,
stackars barn, att jag också får komma in i julglädjen och dansa
omkring den julgranen, i hvilken stjernorna hänga såsom ljus, och
i det rummet der de heliga slå sina harpor.»
«Ja, ja, Adolf, med Guds nåd skall du komma dit in, blott
du är stilla och beskedlig.»
«Är jag inte stilla jag?» frågade han då alltid, med ett
skälmskt leende. «Hör på, Hedda, engel, som Gud skickat mig»,
tilläde han, «ser du inte till något fjun till vingar, hvad? vilja de
ej växa?»
Adolfs vansinne hade antagit en mild karakter, som tillät
honom att sköta sig sjelf, och som gjorde, att man ej ens fruktade
att låta honom gå ut under uppsigt. Det behöfdes ej mera än en
blick, för att få honom att bli uppmärksam, och om han
någongång var envis, behöfde man blott säga: «Gud vill att du går in»,
och den olycklige bugade sig djupt och kastade en bedjande blick
mot himlen och smög in i sitt rum. Dock, sin mors åsyn kunde
han ej tåla. Hon visade sig aldrig med vilja, men såg han blott
en skymt af henne, förvildades hans ögon, anletsdragen förvredos
och han ropade: «Vik hädan, satan!o så att det skallade i det
lilla huset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
