Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
visst inte kan ett ensamt hjul göra samma gagn, som de alla
tillhopa, och s& är det också, när en och en skickas ut på hvar sin
lapp för att föda sig, då blir lappen alltid för liten, åtminstone
till afkastningen, och lika väl, som man säger: här är jord, som
föder mer än en, bruka den och lef 1 kunde man säga till hjulen i
ett urverk, som man tagit sönder, och hvilka låge hvar för sig på
bordet: ni ären jn alla hjul, gå nu ooh visa timmame. Hjelpa
arbetarena hvarandra, och så hjulen sitta i sin ordning, så går det
bra på begge hållen, utan att det derföre behöfs heta, eden
arbetaren1 är de andres herre, och den der måste få sin föda af
honom», som det heter, detta hjul är det förnämsta, och de andra
bara onödigt skräp; nej, patron, den enskilde skall arbeta här i
verlden för det hela, och det hela skall hjelpa honom, så att hans
arbete må bära frukt.»
•Farbror I farbror I» hördes nu en flicka ropa, under det hon
sprang från hufvudgruppen till de samtalande; «nu gå de alla till
Sundsmyran, allihop och spelmannen med.»
•Jaså, Anna, jaså, nå då få vi väl följa med då; kom,
Mårten, vi skola följa efter hopen, som sorlar så muntert der borta;
vill du följa med oss, AnnaP»
•Ja, farbror», sade fliokan, som var omkring tio år gammal,
•gerna farbror» — och nu satte sig det lilla sällskapet i rörelse.
Den unga flickan, Anna Willner, som hon kallades, för att
så mycket som möjligt utplåna minnet af hennes olycklige far, var
Johan Linds dotter. Hon hade tycke af sin sköna mor, samma
leende på de purprade läpparne, samma gropar på de blommande
kinderna hade barnet, men öfver ögonen höjde sig Johan Linds
ögonbryn och det sorgliga allvar i blicken, som hans öde tvingat
honom att antaga.
•Vet farbror», yttrade flickan, sedan hennes bamaglädje stillat
sig, ffstackars mor är inte med.»
•Ja, jag vet, Anna! derom skola vi ej tala», afbröt Berndt
ooh klappade henne på hufvudet.
•Men, farbror, det är mycket illa med patron Adolf», fortfor
hon, «han är mycket sjuk, gamla Oreta från Skogstorpet talade
om det för en stund sedan; sedan i går har han sofvit beständigt,
och fru Fänger och mor tror, att han inte har långt igen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
