Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Det vore en v&lgenring, om han befriades ur sitt elände», sade
Berndt tankfull; «men tank ej derpå, barn! allt går bäst, som Gud vilL»
«Ja, min mor säger alltid så, stackars min bleka mor»,
snokade Anna.
Nu voro de framme vid Mårtens torp, det nemligen, som han
iätt på sin lott; ty sedan tegarna voro odlade och husen byggde,
alla lika, alla rättvist delade af delegrarne sjelfve, med biträde af
Carl Stålsköld, som med sin kedja och med sin diopter slagit opp
gränslinierne, hade de lottat, om hvilken del, som skulle tillfalla
hvaije. All mannamån, alla funderingar, att smyga en del arbete
undan det hela och använda det för blott egen del, hade således
varit utestängda från företaget.
Detta var Mårtens egendom, beredd genom fliten och skänkt
af försynen. Det var en liten nätt, nyupptimrad ooh väl ombonad
stuga, bakom hvilken, på vederbörligt afstånd, uthuslängan sträckte
sig; framför den lilla anläggningen var gården med sin lilla källa
med kar och hink, och några unga fruktträn stodo der redan och
vinkade med sina sparsamma blommor. Sådana voro alla stugorna,
sådane alla anläggningarae, som nu tillträddes af sina egare, hvilka,
genom en småningom skeende afbetalning in natura, en gång skulle
besitta dessa tegar, som egna sjelfegare.
Berndt Willner var glad och upprymd, och då är man också
alltid, om glädjen nemligen är ren, stämd för andakt, liksom då
man älskar heligt och rent; ty Gud är glädjens och kärlekens Gud,
ooh låter sin ande helga hvarje stund, då vi äro hjerteglade eller
älska andra lika med oss sjelfva. Han steg opp på en sten; och
sorlet tystnade, när folket märkte att den ädle husbonden ville tala.
•Vännerl» sade han, «denna jord bar för sex år sedan ej ett
strå, nu bär den en skörd, det är Guds välsignelse öfver menni*
skans flit och hennes arbete, som grönskar omkring oss; låtom
oss inviga detta ställe och tacka Gud, som skänkt oss vilja och
skänkt oss kraft och skänkt oss mod och hopp.»
Och nu «tog han opp», med klar och stark stämma, en psalm,
hvari folket instämde.
Håll da min Hand till nyttigt verk,
Faitän jag sent f&r somna,
Och mina avaga krafter stärk,
Enar de vilja domna!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
