Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ning, det finner ett nöje i att laga och ordna — detta nöje är
större, än om det ffttt nya leksaker; ty de äro gamla bekanta.»
ftOch da tror, att han skall döP» frågade patronessan.
«Ja, jag hoppas att han dör», hviskade den goda qvinnan, som
sjelf i sina bleka, affallna drag bar dödens stämpel.
•Stackars mig, arma mor», snckade patronessan och lutade
sig ner och kysste sin sons panna, aförlåt mig, Adolf, fojrlåt,
förlåt din stackars mor!»
Så snto de ända till aftonen, men då solen glimmade bakom
skogen, slog Adolf plötsligen opp ögonen och betraktade modren,
som af fruktan for det grufliga:’ vik hädan, satan 1 drog sin arm
tillbaka från hufvudkudden och vände sig bort. Men för första
gången på många år var Adolfs blick klar och tänkande;
förståndet hade på några ögonblick återvändt
«Det är ju du, mamma P» sade Adolf mildt och försonande,
•se på mig, mamma, jag tyckte att du satt här ooh välsignade
mig, var det ej så?»
Modren lutade sig öfver honom och grät, utan att kunna svara.
•Du gråter, mamma», återtog han lugnt och kärleksfullt, «gör
ej det — nu är det snart slut med mitt lidande. God dag, Hedda»,
fortfor han, adu är så blek, stackars Hedda; vet du, vi råkas snart,
snart — ja, så är det; du har redan bröllopsrosorna på dina
kinder, de glöda, de växa till våren — och då, Hedda, då?»
aJa, dål» sade Hedda och fattade hans hand, adå! —»
aDu förstår ipig», återtog den döende och skakade hennes hand.
aJa, jag förstår», smålog Hedda, adet blir till våren.»
aDå blir jag ensam», snyftade modren, adå blir jag alldeles
ensam.»
•Ensam, mamma, nej, hos Berndt Willner skall ni bo och leka
bort er smärta med lilla Anna», sade Adolf, adet blir allt bra —
och sedan, sedan kommer du efter, mamma, och sitter hos oss till
evig tid.»
Så talade han ännu en stund, till dess ögonen slöto sig och
ett gladt leende glimmade opp på det bleka ansigtet; det var den
sista gnistan, som ormade sig fram genom falaskan.
oTill våren, Adolf, till våren endast», sade Hedda och lade
sin hand på det lugna bröstet, der hjertat upphört att slå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
