Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kyrka voro tvenne syskon, som ej ännu kommit i gräl om arfvet.
Han var en gubbe med en from och lugn själ, utan all
excentricitet och utan allt begär att lysa; han älskade sin kyrka och sin
åker, och skötte sin tjenst efter gammal vana och med förstånd.
Hans hustru, förra komministerns enda dotter, var en god
husmoder, något lifligare och ej så trankil som pastorn sjelf; bon
hade således flera bekymmer för utkomsten och Gud vet hvad allt
annat, än han, och var ett verkligt perpetuum mobile; om «ottan»
var hon först af alla uppe och om aftnarne hade »far» redan rökt
ut sin första qvällpipa på sängen, innan »mor» hade tid att gå
till hvila. «Mor hade så många jern i elden», sade far, och den
hade han rätt. Imedlertid, oaktadt allt detta stök, var pastorskan,
fastän omkring sina femtio år, ännu icke utan en smula af
ungdomsbehag, kinden hade ännu något qvar af sina rosor, och då
hon var glad, hvilket hände ofta nog, oaktadt alla hennes mödor
och vakor, glänste ögat af en skälmaktighet, som påminde far om
den tid, då han som adjunkt hos presten helsade på hos hennes
föräldrar och var en artig ungkarl. De hade tvenne barn, de enda
som lefde qvar, ty tre lågo derute på kyrkogården under en liten
syrenbuske, som pastorskan klippte hvarje vår. Det var nemligen
en gosse, Georg, eller såsom han der hemma kallades Göran,
och Lotta.
Georg var, n vid den tid då vår berättelse begynner, vid
akademien, men gick ej prestvägen, utan konditionerade för att kunna
gå den juridiska, hvilket hvarken far eller mor just tyckte om.
Lotta deremot, deras yngsta barn, var fjorton år gammal, en smal
och vacker yrhätta. Hon var, hvad pastorskan sade, riktigt i
«slyngelårena» och hade alla de fel och alla de förtjenster, som
vidlåda de Qorton åren, en tid då flickan hvarken är barn eller
fruntimmer, utan så der midt emellan, ett slags pojke i kjortel;
med ett ord en munter själ, som det behöfdes en mors hela
stränghet och uppmärksamhet att hålla i «hyfs» och ordning. Man fick
derföre ofta nog höra pastorskans röst förmanande, att »Lotta
skulle låta bli att försöka klättra i körsbärsträdet», vidare att »det
ej passade en flicka att ställa sig upp på trädgårdsgärdesgården
och mata ärlungarne med flugor eller hoppa på stenarne i ån»;
allt öfningar, som Lotta fann mycket roliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
