Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Ers Majestät», svarade den glada kammartärnan, «är sorgsen;
Ers Majestät tänker på olyckor för framtiden, och jag tänker på
intet sådant. Framtiden är ljus för den som hoppas.»
«Du är ett barn, Perrin», yttrade Marie Antoinette: «och du
är ej drottning af Frankrike. — Du beror af dig sjelf, du får, om
du vill, roa dig; vara glad eller sörja och gråta; och ingen gör mera
än i ena fallet deltager i din glädje och beklagar din smärta. —»
«Ers Majestät bör allraminst», invände mademoiselle Perrin,
«anse mig lyckligare i detta fall, då Ers Majestäts glädje och
sorger delas af tusende. Mina kanske af en eller två.»
«Ja, af dig, trogna själ!» yttrade drottningen, «ja, af dig har
jag deltagande att vänta; men tusendes deltagande är ej nog för
en drottning. Hon måste ega millioners kärlek eller också tryckes
hon af millioners hat. Det är ej nog för henne att älskas af sin
omgifning, hon måste vara älskad af tusende, som hon aldrig sett,
som aldrig sett henne, som blott känna henne genom ryktet* som
bilda sin opinion om konungen och drottningen blott efter
hörsagor, tro på nidvisor som på det heliga evangelium––––––- ack,
mitt barn, du vet ej hvad du säger:»
Mademoiselle Perrin slog ned ögonen, drottningens ansigte
blossade af nyväckt harm och Maria Theresias dotter talade
passionens språk. Hon var ej drottning, utan endast en svag lidande
qvinna.
«Du finner sanningen, den grufliga sanningen af mina ord»,
sade drottningen; «du slår ned ögonen. Ja, det är sannt, jag
skulle vara lycklig om jag vore en fattig borgares hustru, om min
gemål, den ädle Ludvig, icke vore konung, då vore vi begge
lyckliga. Ja g kände ej då kabalen, såg ej och behöfde ej se det fina,
men starka nät, man kastar öfver oss. Det åtdrages småningom
allt hårdare och hårdare, tills vi krossas och konungablodet
utsipprar ur hvarje maska. Du rodnar, flicka! Jag tror att du
gråter? Gör icke det, Perrin. Yi tillhöra ej oss sjelfva utan
historien och folket — men — men hvarföre skola vi försona hvad
andra brutit — det är fasligt att tänka derpå, men det synes mig
som om alla brott, alla uselheter, som ligga de fordna kungarne
till last, skulle hämnas på Ludvigs oskyldiga hufvud. Vi firade
för ett år sedan en försonings-, en jemnlikhetsfest. Ludvig och
jag fällde tårar af rörelse och glädje, då vi hörde folkets jubel och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
