Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sågo alla dessa massor, som böljade omkring oss med
kärleks-druckna blickar — men det dröjde ej länge, förr än de gamla
spökena åter stego upp, liksom skuggor efter de oskyldigt dömde,
de i glömskan försmäktande offren för en öfvermodig hofadels och
fräcka mätressers hämd, de komma nu och kräfta rättvisa — af
hvem? — af en ädel furste, som älskar sitt folk, och af en
furstinna, sora blef fransyska i samma ögonblick hon beträdde Frankrikes
jord. Och ändå kallar man mig österrikiskan, fastän jag är en
fransmans gemål och moder till en fransk prins.»
«Ers Majestät!» afbröt mademoiselle Perrin drottningens
monolog; ty hon tycktes hafta glömt att någon var närvarande. Det
var ett ögonblick då smärtan bröt dammarne och rusade Öfver.
Drottningen hade ej varit hemma.
Marie Antoinette kastade en hastig blick på sin
kammarjungfru. «Ja, du har rätt», yttrade hon, «det höfves ej en drottning
att klaga 7— vi skola afbryta detta ämne.
«Det är en skön afton, allt synes så lugnt, svanorna Begla så
fredligt der borta på sjöns spegel — om de af ödet kastas ut på
det vida hafvet der vågorna gå skyhöga, skulle de omkomma. Det
är deras lycka att en liten dam är hela deras verld — ju trängre,
desto bättre, der är alltid lugn i den gömda viken, men alltid
storm på öppna hafvet.
«Nå, Perrin», afbröt drottningen sin betraktelse, som var em
dyning efter den föregångna stormen, «nå, Perrin —•> jag bar märkt
att du på några dagar haft något på hjertat, det är något du vill
bedja mig om. Misstager jag mig?»
«Nej, Ers Majestät!» sade flickan och en pionrodnad bredde
sig öfver hennes vackra drag; «jag har något pä hjertat, som jag
måste upptäcka för Ers Majestät.»
«Hvad då?» frågade drottningen och såg småleende och for*
skande på flickan; «du rodnar, min goda Perrin, det är väl kärlek,
om jag ser rätt på din nedslagna blick och dina färgade kinder;
stackars flicka, som varit så länge vid ett hof och ändå rodnar,
men lycklig du som kan rodua.»
«Ja!» hviskade flickan nästau ohörbart.
»Hvad sade du?» frågade drottningen; «det måtte varit ja, ty
ett nej hade du troligen uttalat högre; nå, hvem är den lycklige?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
