Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rådinnan och märkte forst efter en låftg stund mamsell Åkerlind,
som stöd der väntande att blifva presenterad och få niga.
Ändt-ligen slog detta ögonblick, den unge mannen vände sig mot Lotta,
och i detsamma sade frun: »mamsell Åkerlind, vår guvernant —
baron Wilde från Stockholm.» En glödande purpurrodnad göt sig
vid dessa ord öfver guvernantens ansigte; baron Wilde, det var
hennes; brors vän, sonen till honom, som hennes far välsignat i
sin sista stund.
Man har varnat för faran att låta, ungdomen läsa romaner,
men man har alldeles misstagit sig hvärföre. Man säger, att det
är, skadligt att låta den läsa berättelser, i hvilka kärlek utgör
hufvudföremålet; det kan till: en del vara sant; men kärleken
vaknar utan alla romaner; den är en naturkraft, som måste blifva
verksam förr eller senare, om ej i en, dock i en annan form, men
likväl alltid som kärlek. Den romantiska kärleken, den nemligen,
som egentligen skulle utbildas genom läsandet af romaner, är
åtminstone renare och mera ideel än den råa känslan, som vaknar
i ett sinne, som förut ej fått genom diktens spegelfakteri öfva sig
att bekämpa den skälmska fienden, som lik en olydig vasall
innehar centralfas tet för sin egen räkning och låter förståndet och alla
våra klokhetsreglor stå utanför.
Men faran af romanläsning ligger deri, att man framför allt
vill i sådana skrifter framställa det sköna på bekostnad af det
sanna, liksom det ej låge nog triycket skönt, nog mycken
omvex-ling i menniskolifvet som det är, utan att det måste vidare
smyckas af en författare. Det förefaller som att man här gjorde sig
ett lika onyttigt besvär, som att pryda en blommande rosenbuske
med artificiella rosor eller att gjuta välluktande olja i kalken af
en orangeblomma. Det är denna öfverdrift, som skadar det unga
sinnet; det lär sig att fordra, att den enkla granen, som så
majestätisk höjer sin pyramid öfver småskogen, skall vara behängd med
russin och krakmandel och uppfylld med ljus, liksom julgranen
var; det lär sig att fordra af lifvet mera än det kan gifva, och
annat än det bör gifva. Men talar romanen sanning, så kan det
ej skada att läsa den, mera än att läsa hvardagshistorierna
omkring oss, se gången af våra vänner» och våra grannars öden.
De Lafontai&eska romanerna hade i hög grad detta fel, att
nemligen icke måla lifvet sådant det är, utan utkrusadt med
dik-C. A. Wetterberghs Samlade Skrifter. IV. **
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
