Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tens träknif; mm måste likväl erkänna, att Lafontaines romaner
innehålla mycket godt, mycket tänkvärdt, om ockBft ej snillrikt, ock
att de i hänseende till nyttan åtminstone äro, for att nyttja ett
passande ord, »renligare», än en mängd af den nya romantiska
skolans dussinarbeten; ty man ser hellre den goda Laföntaine i sin
anspråkslösa hvardaglighet och med sitt lättrörda hjerta än man
ser Victor Hugo med sitt snilles trollstaf röra i blod och trasor.
Lotta hade likväl blott läst Laföntaine, ty Victor Hugo var
ej ännu synlig på vädjobanan. Hon hade således fått öfverspända
begrepp om dygden och kärleken, om tacksamheten och glädjen.
Ett isoleradt väsende är alltid ett offer för illusioner, den arma
instängda anden spänner så ofta på den trånga buren, der han
sitter, tills han får kramp i vingsenorna. Så var förhållandet med
eremiterna och de första munkarne, med den katolska kyrkans
martyrer ; de voro alla ensamme, sjelfvilligt eller tvunget utskjutna ur
samhället, och deras känslor togo en flykt, som ej passade för det
verkliga lifvet, emedan de ej kände det och ej ville känna det. S&
var det äfven med guvernanten här; utom sig mötte hon blott
köld, och värmen koncentrerade sig derföre i djupet af själen, den
födde längtan, den födde aningar, den tillväxte och skickade sina
klängen till hvarje tanka och hvarje känsla, och gjorde dem alla
beroende af öfverspänningar. Den gode Laföntaine framställde nu
idealer af dygd och idealer af last, och den oerfarna flickan kom
på detta sätt att indela menniskorna endast i tvenne klasser, af
hvilka den ena var nära nog englar och den andra ej långt ifrån
djeflar — en indelning, som kanske är den farligaste man kan
antaga.
Hon såg nu framför sig densamme unge baron Wilde, som
varit hennes brors vän och som velat blifva hans räddare; detta
var nog för henne att sätta honom i den första klassen — han
var på en gång en ädel, en god yngling och ett föremål för
hennes tacksamhet liksom för hennes fars sista välsignelser.
Unge baron Wilde hade ett ädelt yttre, hans öga var öppet
och blått, som himlen, skulle Laföntaine hafva sagt, hans panna
höghvälfd som himmelens hvalf, och hans hy, som var något blek,
gjorde honom ännu mer intressant; hvaije ord från hans läppar
hade en egen klang, hvaije blick en egen betydelse, som förrådde
en ädel själ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
