Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Du är så säker», sade majorskan, «att jag nästan börjar ana
möjligheten; han har nu i nära sexton år vistats utrikes. Huru
skola vi få reda på sammanhanget?»
Lotta smålog, ty hon fann sig trodd. «Ack jo», sade hon,
«bed löjtnant Antonsson uppsöka honom och blott händelsevis
nämna mitt namn eller blott Witomta. Jag är säker att han skall
röja sig, att jag skall återfå min stackars bror, trösta honom, tala
om vår gamla mor för honom — ack gör det!»
På majorskans begäran gick löjtnant Antonsson andra
morgonen till Stainhofer. Han fann mannen fåordig och kall; men
då han nämnde ordet Witomta, spratt den utländske konstnären
till, liksom han fått en elektrisk stöt, och kastade en hastig och
genomträngande blick på löjtnanten. Denne, som nu fann att
mamsell Åkerlind hade rätt, sade: »Herr Stainhofer, jag är er vän.
Säg uppriktigt, vill ni träffa er syster, Lotta Åkerlind?»
«Hvad, henne!» ropade Stainhofer, «ni känner henne? För mig
till henne.» I detta ögonblick och med darrande häftighet fattade
han sin hatt. «Kom, herre, jag vill se henne, fastän jag föresatt
mig att ej träda inför hennes ansigte.»
Inom några ögonblick derefter inträdde Georg i sin systers
rum. Hon satt klädd i en hvit morgondrägt och blek som den, i
en hvilstol. Hon smålog och sträckte ut armarne mot brödren,
som störtade sig deri. Det var tyst derinne länge, ty ingen ville
störa återseendets ögonblick. Slutligen började bror och syster
att tala.
«Och du sluter», hviskade Georg dyster, ^fadermördaren i dina
armar, min stackars syster. Ser du icke hur samvetsqvalen och
ångren uttorkat hvarje åder och brinner inom mig till dess jag är
aska? Min fars dödsklagan förföljer mig hvart jag går — jag
vet allt.»
«Trösta dig, Georg!» sade systern, «allt är förlåtet och vår
far förbannade dig icke i sin sista stund; han bad till Gud för
dig. Har du ej tyckt dig känna, att en fars välsignelse hvilar
öfver sonen som blef förledd?»
«Nej, Lotta, det har jag ej känt», sade Georg och skakade
på hufvudet; «nej, det bränner på min själ.» *
«Huru har du blifvit den du är?» frågade Lotta för att
af-bryta det smärtsamma ämnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
