Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Men, min mor, jag kan saga det, Georg lefver», yttrade
dott-ren och reste sig upp; «skulle min mor gerna vilja återse honom?»
«Ja visst, mitt barn.»
»Skulle ni ej blifva upprörd, om ni träffade honom?»
»Nej, visst icke, Lotta lilla; men sätt dig ner och var lugn,
låt honom vara i fred der han är.»
Men Lotta satte sig ej ner, utan gick ut och vinkade sin
bror, som med tysta steg nalkades och snart stod framför sin
gamla mor och hennes vän.
»Bet är Georg», sade Lotta till sin mor.
«Georg!» sade gumman, «är den granne herrn Georg? Ack
Georg! välkommen hem till din stackars mor!» ropade gumman
och utsträckte sina armar mot mannen, som, med förtviflan
stämplad på det bleka ansigtet och med torra ögon, störtade i sin mors
armar.
«Du är så fin och grann, Georg!» sade gumman och löste sig
sakta ur hans armar; »du är, Gud ske lof, icke fattig, kan jag se.
Ack, min Gud! när jag har tänkt på dig, så har jag alltid före-
ställt mig, att du var fattig och trasig och vandrade omkring
der-ute som en gesäll; men, Gud ske lof, du är både hel och ren och
har en vacker halskedja dessutom.»
Så fortfor gumman att tala, så att Georg hann sansa sig.
Ben goda gumman skulle kanske, om Georg visat sig sådan, som
hon föreställt sig honom, fallit i vanmakt af rörelse och i dubbelt
mått känt återseendets smärta och glädje: om ej de granna
kläderna varit och den dyrbara guldkedjan icke glindrat på bröstet.
Men nu togo hennes känslor en helt annan väg, än den, som de
mött i hennes själ, de lemnade den gamla flodbädden i hennes
hjerta och fingo en ny; derföre blef detta ögonblick snarare egnadt
åt reflexioner i hennes stil, än åt smärta och glädje; man är
hvar-ken riktigt olycklig eller riktigt säll, då man kan reflektera.
«Nå», fortfor gamman, »vår Herre har hjelpt dig på dina
föräldrars bön; det är bra, Georg, att du tagit upp dig och, som
jag ser, ej är en tiggare. Huru har det gått till?»
Nu började Georg sin berättelse, den blef lång och
omständlig, ty modren var ej nöjd med några skizzer, hon älskade detaljer
och inföll beständigt med nya frågor om alla saker och ting, han
kom att vidröra; allt skulle han beskrifva, sjelfva Stephanstornet i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
