Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Hvarföre?» upprepade frun. «Du kommer kanske inte ihåg,
att Wingeltofta och Tranarp är ledigt?»
ao visst, men ...»
«Ja visst, det är klart, du skall söka dig till Wingeltofta,
och, som du vet, ligger Klintinge der och utgör öfver halfva
socknen. Pastoratet är konsistorielt, och om vi äro artiga mot baro*
nen, så får du hans röster.»
«Jaså, jag skulle då ut och predika, jag?» sade lektorn, som
väl for några år sedan låtit prestviga sig, men som aldrig predikat:
«Ja visst i Får du baronens löfte, så kan du ju rada upp
hvad du vill for bönderna! Du har så många tjenstår och så
många lärdomsmeriter, att förslaget aldrig kan nekas dig. Gå nu
bara och kläd digl»
Den gode lektorn, vand att lyda utan prut, efterkom sin hu"
strus tillsägelse, klädde sig> uppvaktade baronen, och på eftermid*
dagen församlade sig herrar lectorer, baronen med fru, dotter och
unga Norgenstråle, samt dennes kamrater hos lektorn på té och
supé. De stackars gymnasisterna stodo sammanpackade i en hög
mellan dörren och kakelugnen, eller midt för salsskänken, alla
tecknade med ett högtidligt allvar på pannan och en hvit halsduk om
halsen. Det var en lycka att de stodo så nära skänken, emedan
detta förhållande g af taflan något mera lif och rörelse; ty pigorna
hade beständigt något att utträtta, att hemta på eller i denna
möbel, och hvarje gång måste de unga gästerna ömsa plats för
att tillåta dörrarne att öppnas. Den unga Nordenstråle var den
ende, som gick fri och ledig omkring i rummet, och litet hvar
bland kamraterna ansåg honom för en lycklig menniska, som aå
der kunde exponera sig för allas blickar. Om någon annan skulle
fram för att svara någon lektor, som i förbigående kastade ut en
fråga på honom, så rodnade han upp till öronen och en inre
bäf-van sade honom: allas ögon lita till mig. Han ansåg sig på en
» gång exponerad till allmänt beskådande och kände i dubbelt mått
svårigheten af att röra armar och ben, och så snart det korta
samtalet var slut, förfogade han sig till kamraterna och kröp midt
inuti högen, för att liksom försvinna ur sällskapets åsyn, Sjelfva
Fredrik, som eljest ej var så blyg af sig, stod denna dag troget
vakt vid kakelugnen, med händerna på ryggen, och fruktade att
Filip skulle draga honom med sig ut på det hala. Han rodnade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
