Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligen bära sig riktigt brackaktigt åt, oin man ej har historisk grund
att bygga på . . . tradition är brackans lifselement. Någongång
nöjer han sig icke med att vinna på «sina herrars» yttre menniska,
utan tar äfven deras inre menniska i anspråk och etablerar ett
li-tet spisqvarter, der maten «så väl kan genom hemtning fås, som
till att äta uppå stället», ett uttryck som bevisar, att fru
Lenn-gren kände bracknaturen och genomträhgt den, fastän hon sjelf
var professorsdotter.
I den händelsen går frun hela veckan sotig och onoslig med
utslaget hår i köket och kritar på väggar och fönsterkarmar vissa
krumilurer och streckar, af hvilka de förre betyda hvem som ätit,
och de senare huru mycket han ätit; men inne i det allraheligaste
sitter brackan sjelf och infor i sin så kallade hufvudbok en
öfver-sättning af fruns #pz£skrift i köket, hvilken han derefter, vid
be-hof, till sin riktighet «faster» med ed sin, med finger å bok. Han
är så öfvertygad om sin hustrus samvetsgrannhet, att han sätter
sin salighet i pant på att hon kritat riktigt.
Om brackan har en dotter, och det händer ofta nog, så
deltager icke mamsell Bina, eller hvad hon för öfrigt heter, i
hushållet, utan får en «bildad» uppfostran, det vill säga: syr hvarje
jul en pirat åt mamma, med ett hundkräk i en blomsterkrans, eller
åt pappa en tobakspung med ymnighetshorn och namnet; dessutom
spelar hon guitarr och sjunger. Vanligen är lilla Bina för öfrigt
en liten vacker flicka, förtjust i en lång hygglig Göteborgare eller
Östgöthe, som nyttjar paletot och hällor, glacéhandskar och käpp
med perlemorknapp, men hon kan omöjligen tåla någon Kalmarit.
Om pappa håller spisning, bor Bina nära matrummen, och då
hennes vackre Göteborgare, som alltid äter sent, sitter derute och
trakterar sig med dolma och brynt kål, så stämmer mamsellen
opp: «Stunden bortilar, men inte min svärta», eller «Uppå dalens
högsta branter», eller till och med «Vikinga säten, ådriga lunder»,
som tar sig ogement väl ut med ackompagnemang af en klingande
guitarr, som mamsellen ej sjelf kan stämma, hvilket den’ hygglige
Göteborgaren alltid gör, då han helsar på.
Naturligtvis slutar saken så, att hennes förtjusning reser från
staden och blir «en ung man i verken», hvarom Orvar Odd vet
mera än jag, eller också blir den vackre Göteborgaren lagsökt af
pappa och öfverger huset sedan krediten tagit slut. Mamsell Bina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
