Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blir en öfvergifven Ariadne och gifter sig ändtligen med den lille
rödhårige bodbetjenten, som i flera år stått i bod i hörnet och om
vintrarna begagnat röda, frostbitna händer. Den lille bokhållaren
flyttar hem till sin svärfar och ärfver i sinom tid rucklet,
tältsän-garne, de brokiga sängkläderna och — traditionen.
En dylik man var Lindners herr värd, och ynglingen fick
således i början lära sig huru prosaisk menniskan kan vara, när hon
just vill det; ty man måste med vilja petrificera sig, om ej
någongång en liten elektrisk ryckning af vänskap, kärlek, tacksamhet
eller medlidande skall springa genom hjertat.
En fattig student! — Man reflekterar ganska litet på denna
benämning — men det är likväl, i få ord sagdt, en alldeles egen
belägenhet att vara fattig och tillika student, det vill säga att ega
intet, under den tid man sträfvar att göra själen rik, det vill säga,
att man beständigt håller på att sjunka ner i djupet, under det
man nappar efter blommorna, som stå på stranden, att Försynen
fastat blyvigter vid ungdomshoppets bevingade fötter, så att det
ej flyger, och att den enda trösten är, att vingarne sitta qvar.
Lindner gick till adjunkt Wenzel och träffade i honom en
vänlig menniska, som med ett slags intresse frågade efter
ynglingens ställning, hans vilkor, han3 föräldrar, med ett ord, deltog,
som det tycktes, i hans öde; men Wenzel var lärare i botaniken
och Lindner hade således intet att göra med honom i och för sitt
prestkall. Men Wenzel talade vänligt med ynglingen och sade
bland annat; «Herr Lindner ämnar sig till prest — är det ej så?»
«Jo, herr adjunkt!»
«Jag önskar herrn lycka», fortfor den gode läraren; «men jag
tycker mig finna, att herr Lindner icke blir en Guds tjenare
endast för bröd ... jag hoppas åtminstone, att herrn gör det af
en inre drift.»
«Ja, det skall Gud veta!» yttrade Lindner och lade handen
på hjertat.
«Godt, herr Lindner! Yåra prester i allmänhet veta ej huru
oändligt mycket de förlora derpå, att de ej studera naturen; den
är Guds fortsatta, lefvande uppenbarelse i tingen. Det är
förunderligt, att man ej vill erkänna, att Guds skapelse är af Gudi,
likasåväl som hans uppenbarade ord, att man hellre låter den unga
presten läsa och grubbla öfver menniskors uttydning af Guds ord,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
