Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hållit sin hand på den sjukes bröst: «Det är slut, hjertat har
stannat . . . han behöfver ej mera göra den frågan.»
Det var en tafla, ett sammandrag af menniskolifyet inom den
trånga ramen af en äng: en döende far, en gråtande hustru, ett
par barn, som ej anade något, utan gladde sig åt några skorpor,
och derbredvid ett älskande par, som målade sig en gyllene
framtid, och allt kringdallradt och insvept i harpotoner, sång, skratt,
kärlek, sorg, fåfänga öch löje . . . och slutet på allt — döden . . .
allt fanns färdigt och stod lefvande på taflan. Men stället hette
Sam souci.
Om aftonen, innan sällskapet skiljdes från Skoningslösa,
frambar Lindner den anförtrodda tolfskillingen till baronen, som blott
smålog åt den stackars Anders i Sans souci, som var så
samvetsgrann. «Det var en beskedlig karl», sade baronen, «det berömmet
kan jag gifva honom.»
«Jag vågar», yttrade Lindner, «be att herr baronen ville hjelpa
enkan och barnen ... de hungra eljest till döds.»
(Jaha, jaha, det är visst ömkligt», svarade baronen med ett
kallt satiriskt löje kring munnen; «men herr magistern bör sätta
sig i mitt ställe, för att bedöma om jag han hjelpa alla. Jag har
fattat som princip, att den, som arbetar, framför alla andra bör
ha hjelp, och magistern finner således, att jag ej kan — fastän
Gud skall veta att jag vill — hjelpa alla enkor och barn.
Magistern har rätt, det är mycket rörande; men en man bör icke låta
förleda sig af sitt hjerta, han bör beräkna allt och lära sig att
göra så mycket godt, med så liten kostnad som möjligt — och
framfor allt välja sådana föremål för sin menniskokärlek, som
för-tjena det.»
«Men, herr baron», återtog presten, «Anders i Sans souci var
en dugtig arbetare . . . for hans skull, herr baron!»
«Herr magister! jag sätter högt värde på magisterns ädla
tendens; tro mig, jag är långt ifrån hård, jag är tvertom vek som
ett vax — jag skall öfverlägga med inspektoren om den saken —
jag skall hjelpa enkan, om jag kan.»
Fjorton dagar derefter kom Anders* enka med barnen
vandrande vägen fram till prestgården: de voro uppsagda och utfösta
från torpet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
