Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
taga for sig, i sina fickor och gick sedan, obemärkt af alla, till
kojan. Här i det gröna hade herrar och damer sprid t sig
omkring, för att riktigt på fri hand inandas den rena landtluften, och
vid klippväggen, ej långt från kojan, hade ett nyförlofvadt par
satt sig på den mjuka mossan. Det var en ung, skön flicka, som
fastade sin blick på en ung man, hvilken liksom inspirerad talade
— om kärlek och tro, om sällheten och en himmel på jorden.
Lindner skyndade förbi och inträdde snart i kojan. Det var redan
skumt derinne, ty träden utanför skuggade för fönstret och solen
var redan bakom det närbelägna berget. Det var tyst, blott ett
doft mummel hördes bredvid sängen: det var hustrun, som
knäfallit der och läste böner öfver den kämpande. Då presten sakta
vidrörde hennes axel, sprang hon upp och såg förundrad på honom.
«Jaså, det är magistern! Ja, ser magistern, Anders drar nu snart
det sista andedraget. Jag låg och bad för hans salighet . . .
Stackars barn och stackars jag!» Nu började hon snyfta.
«Hvar äro barnen?» frågade Lindner och drog opp sina håfvor.
«De sofva der . borta. Stackars små! de förstå icke bättre,
magister. Ack se skorporna, det skall glädja dem, stackars bara!
De hafva ej fått annat i dag än den smula potatis, magistern såg.
Vakna Pelle, och du, Stina, se här är rara skorpor.»
Barnen gnuggade sig i ögonen och grepo med begärlighet de
medförda rariteterna.
Lindner lutade sig öfver sängen. Den döende andades tungt,
.afbrutet; han tycktes vara sanslös. Presten bed, och hustrun
sammanknäppte tyst sina händer och deltog med sina tankar i hans
bön. Derute från ängen hördes harpans toner klinga genom
aftonluften, och friherrinnans röst, som fordom kanske varit vacker,
men nu tycktes något hvass, hördes ljuda . . . Hon sjöng:
Lefra, trängta och dö
Bjuder oss ödets lag.
Sällhet, är du en dröm,
Gäckande känslora dröm,
Eller är du en bild af sanna,
Kommande himlars ro?
«Ack», suckade den döende, under det sången klingade, «det
är himlens harpor!» Men, då friherrinnan derute sjöng — «eller
är du en bild af sanna, kommande himlars ro?» sade presten, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
