Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Magister Drängstedt, som alltifrån middagen hos biskopen
ansåg sig vara Lindners medtaflare inom församlingen, hade den lilla
fåfängan att ej tåla. att någon föredrog Lindner framför honom.
Han hoppades länge, att gubben 01avusNskulle falla till hans hjord;
men det skedde tvärtom. Olavus läste sina böner, sjöng sina
psalmer som fordom, lefde redligt och handlade väl; men han slöt
sig icke till de heliges församling, utan aflägsnade sig snarare
der-ifrån när han märkte, att den ej bestod af just de bäst kända
personer. «På deras frukt skall man känna dem», sade gubben
och förblef för sig sjelf.
Detta gjorde, att magister Drängstedt snart nog fattade ovilja
för den gode gubben och hans dotter och mer än en gång på långt
håll apostroferade de syndare, som i sina åtbäfvor och gerningar
äro såsom Guds barn, men dock höra helvetet till, och som fara
till andra socknar för att höra falska lärare.
X.
Det enda barnet*
Det var om hösten, regnet duggade ner från den grå
himmelen och balsaminerna i Olavus’ fönster stodo, i brist på vård, och
slokade sina gulnade blad, liksom de hade sörjt. Den hederlige
Olavus, som en gång på sin enda dotters födelsedag hade i
tysthet, osedd och blott känd af Gud och hans tjenare, lättat sin enda
oväns nöd, han satt nu sjelf nedböjd af smärta bredvid bänken,
der hans enda barn låg mellan lif och död. Flickan sof, men ej
lugn, utan spratt till i sömnen, liksom orediga bilder rört sig
omkring henne; än drogos de torra läpparne till ett leende, än
trängde sig tårar fram mellan de långa ögonhåren. Hon var sanslös,
och den gamle fadren väntade att hon snart skulle sluta; han bad
till Gud om ett lätt slut, en salig död för sitt barn, ty hoppet
var ute . . . han hade ej annat att bedja om. Så sitta många
föräldrar äfven i dag och bedja vid barnets dödsbädd. Det är dem
så underligt; det är en hård, men dock ljuf tanke, att lemna sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
