Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
barn åt den baste Fadren, att tänka sig ensam, lik en, vissnande
stam qvarstående en liten tid, för att snart, snart komma efter:
så tänka vi alltid; men träffas vi verkligen åter, kan äfven jag
komma in i barnens himmel? . . . Och så ber man, och så blir
man lugnare — men åter vaknar smärtan och reser sina skyhöga
vågor kring den vacklande själen — då bedja vi åter — och
Herrans ande, som slumrade derinne, vaknar och stillar stormen. Och
så, mellan smärta och bön, afvakta vi vår förlust, och när den
skett, sitta vi der lugna och tänka: «det är fullkomnadt, offret är
gjordt».
Det var afton, då flickan slog upp ögonen och såg sin far
sittande vid sängfötterna med sammanknäppta händer; hon räckte
ut sin hand mot honom och smålog: förståndet hade återkommit,
yrseln var slut. «Gud hjelpe er, far», yttrade hon, «som sörjer sä
mycket; nu ser jag, att I håller af mig mera än jag trodde.»
«Barn! barn! hur är det med dig?» frågade gubben och
fattade den utsträckta handen; «du är så kall.»
«Ja, far! det lider», svarade flickan och ett saligt smålöje
öfver-glänste hennes ansigte; «det är snart slut, far . . . men jag är så
glad, bara I icke sörjde så mycket . . . det skall I inte göra.»
«Kära barn! blif hos mig», hviskade den gamle, liksom det
stått i den flyende engelns makt att blifva qvar, sedan den fått
sin kallelse. «Blif qvar, barn, hos din stackars far!»
«Nej, nej, bed mig inte, jag måste gå», sade flickan. «Ack!
om magister Lindner varit här, han skulle gifvit mig nattvarden
. . . han skulle trösta er, far; han skulle hjelpt er att bedja.»
«Vill du ha nattvarden?» frågade fadren. «Jag skall skicka
efter magister Drängstedt; han är väl hetsig af sig, men måtte väl
ändå mena väl; han är en Guds tjenare, han så väl som Lindner,
och vet väl hvad han bör.»
«Ja», sade den sjuka, «bed honom komma.»
Sent på qvällen kom magistern. En lustig brasa flammade
på spiseln — ty det var ruskigt derute och kallt — och lågan
sken klart på bänken, der flickan låg med händerna sammanknäppta
öfver bröstet.
Magister Drängstedt närmade sig den döende flickan; hans
skelande ögon liksom gnistrade af vrede, och det slätkammade håret,
som hängde ned kring hans ansigte och skylde den låga pannan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
