- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 4. Guvernanten ; Pastors-Adjunkten : Genremålningar /
206

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

bjuda upp dig till dans p& en skränande musik, något nära
liknande tjutet af hungriga nlfvar.»»

«Herr magister! . . .», bad flickan, «skona mig . . .!»

«Skona mitt stackars barn!» bad fadren; «hon har inte långt
igen.»

«Nej», återtog magister Drängstedt med ifver, «nej, hon har
inte långt igen till helvetet.»

«Käre magister», snyftade fadren, «säg då ett tröstens ord, ett
ord till styrka i den sista stunden — gif henne nattvarden; hvad
hon brutit afbedjer hon.»

tfNattvärden!» återtog magistern; «nej, jag utdelar inte det
heliga sakramentet åt en, som ej sig omvänder och bättrar. Af
djefla ägg komma djefla ungar — och det är ni, Olavus, som har
velat vända folkets hjertan från Gud, fastän Guds ande den
gången var starkare än mörkrets ande; nej, käre Olavus, som ni sått,
får ni också uppskära.»

Presten fortfor så ett par timmar att predika för den döende
flickan och hennes far, och reste frampå natten, utan att hafva
meddelat sakramentet; han lofvade dock att återkomma nästa dag.

Sedan han rest, satte sig gubben vid den sjukas säng. Flickan
låg der blek, men med den tankfulla blicken riktad mot höjden.

«Barn, barn! trösta dig; han är inte mer än en menniska,
han heller; han har ingen makt att fördöma.»

«Ack!» sade flickan, «jag är så lycklig nu! Allt mer han
förbannade, allt saligare kände jag mig. Jag har tänkt efter, och
vet nu att jag aldrig gjort något ondt med uppsåt . . . Gud
förlåter mig min synd ... ja, far, det gör han.»

Mot morgonen var det slut. När solen, som den dagen gick
klar upp, sken öfver det gulnade landskapet och tittade in genom
rutan, kastade hon en blek dager på liket af en sextonårig flicka
och på hennes fars silfverhvita hjessa, der han satt nedböjd och
bad vid dödsbädden. Ooh det var hans enda barn.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:09:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oadamsaml/4/0214.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free