Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I i
»Jaså, herr prost, jag tackar så mycket», yttrade friherrinnan
dröjande. »Men», återtog hon, »här är en sak af vigt. Som
prosten vet, ha vi inga barn.»
«Nej, visserligen; Herren har inte välsignat herrskapet med
någon lifsfrukt.»
»Nej, tyvärr!» suckade friherrinnan, »och om således Ärenrot
skulle falla ifrån, komma hans slägtingar och taga halfva
egendomen, ty det är aflinge alltihop; hvarken Ärenrot eller jag hafva
ärft ett runstycke, utan blott genom egen flit samlat ihop det
lilla vi ha.»
»Jaha, Gud har välsignat herrskapets möda», yttrade prosten.
»Skoningslösa är ett präktigt bruk och en skön egendom.»
«Åh ja men; dock skulle jag anse bra hårdt, om hans slägt
skulle taga hälften af allt det lilla vi ega. Jag stackars förtryckta
enka skulle således, efter Ärenrots död, få gå härifrån utan skydd
och utan tak öfver hufvudet, ej vetande hvar jag skulle luta mitt
hufvud. Säljes Skoningslösa, så går det knappt till hundratusen
riksdaler, och hälften af allt det der skulle slägten ha. Jag har
aldrig tålt Ärenrots slägt, lika litet som han tålt min.»
Prosten Klasmark var ej svår att bringa från koncepterna,
och nu hade han således intet att svara, utom: »jaba, visserligen,
fru friherrinna.»
«Det är således», fortfor frun, «tvunget, att någon föreställer
Ärenrot nödvändigheten af att betrygga min framtid. — Ack! huru
många gånger sade jag inte: kära Ärenrot, vi borde göra ett
inbördes testamente; men då bara småskrattade han, som han plägar, och
sade: »det är god tid med den saken». Den dåraktiga menniskan
tror alltid, att hon skall lefva i evighet och tänker aldrig på döden.»
»Jaha, nehej, visserligen», sade prosten.
«Jag tycker», återtog friherrinnan öfvertalande, «jag tycker,
att prosten, som alltid stått väl hos Ärenrot, kunde kasta fram
någon påminnelse om döden. Stackars Ärenrot behöfver väl
betänka det vigtiga steget ur tiden; han har, oss emellan, hvarken
bemött sin hustru eller behandlat sitt folk som en god man och
välmenande husbonde bör ... Ja, herr prosten känner förut hans
svagheter, jag kan således tala rent ut, utan att förtala Ärenrot.»
«Nej, visserligen icke; jaha, baronen har alltid varit sträng utaf
sig», stammade prosten, som befann sig mycket illa af förtroendet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
