Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
presten; «ty svika kan jag icke, och icke bon heller. Jag borde
således bafva dött. for att bespara min far ålderdomens sorg.»
«Och», inföll Lotta, «hade han sörjt mindre, om magistern dött?»
»Troligen; ty hvad gör det om en åttioårig mister ett bara
. . . jag kommer snart efter — se der en tröst, som ded gamle
har och som aldrig slår felt.»
Nu tittade Klasmark in i rummet och samtalet tog slut; ty
prosten hade så många pastorala bekymmer att förströ sin med«
hjelpare med och hade haft så mycken förargelse af gästgifvare
Thranström, att berättelserna derom absorberade alla andra ämnen.
«Ja, det är en faslig menniska, den der Thranström; göra
öppet spektakel af sin själasörjare — men kanske bror är trött?
— skrifva i tidningarne om mina predikningar — fast der stod
just inte namnet rent ut, utan bara den för sin lärdom och sina
konfusioner bekante prosten K. — kanske bror vill sofva? — Men
det var klart att hvar menniska kände igen mig och min bokstaf.
— Bror ser så matt ut, bara bror inte blir matt? — Och sedan,
så är det spektakel i det der Olsboda; läseriet har inritat sig
alldeles förskräckligt, medan bror varit sjuk, och den der Olavus i
Nygården, den landsstrykaren, predikar der och hvar för folket —
ja, bror får nog godt af dem. Men jag har pratat för länge
bror blir trött — ja! och sömnig. Kom nu, så gå vi.» Och
dermed togo ändtligen de iånga klagovisorna en ända och prosten
och frun gingo; men Lotta, som lofvade vara tyst, blef qvar.
Prosten hade verkligen rätt: Lindner var i högsta grad
utmattad i följd af den goda seden många menniskor ha, att under
ideliga frågor, om patienten ej är generad eller känner sig
utmattad, prata honom så matt som en trasa, innan de släppa honom
fri från verkningarne af sin alltuppoffrande vänskap. Det finnes
väl ingen sorts vänskapsyttring så malplacerad, som den att göra
sjukvisiter och plåga den sjuke med goda råd, och alla dessa
ömkliga försök att, som det heter, muntra opp honom: lyckas det, så
är den sjuke blott inbilladt sjuk och då behöfs det icke, och är
han verkligen sjuk, så misslyckas välmeningen bestämdt. Det är
dock ett mod, och mera än en läkare har blifvit tvungen att vara
en barbar mot vännerna, för att rädda den sjuke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
