Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stiga horn han har, alldeles som en buske ... är det inte
vackert, magister, det är ju för näpet!»
«Ja visst; men jag nästan häller med mamsell Lotta: blommor
hade varit vackrare», sade Lindner, småleende åt gummans smak.
«Blommor? Åh, dem se vi hela året om på marken, och det
är så vanligt; hvarenda en väfver blommor. Men se här skölden
och namnet och allt det der; det vill många skaft till, må
magistern tro.»
Lotta deltog ej mycket i dessa betraktelser, utan såg snarare
litet butter ut, och förvandlade sig småningom från en deltagande
vän till en bekant, helt enkelt.
Lindner var en hederlig nian, men hade, som vi veta, ej
synnerligt mycken menniskokännedom; deremot hade han den
egenheten att alltid hos sig uppsöka felet, då han ej kom öfverens med
andra; ty han tänkte ej på, att felet kunde vara deras. Kanske,
tänkte han, jag ej varit nog tacksam mot den goda flickan, och
sedan han väl kommit på den tanken, fann han snart, att så var.
Han hade ej visat sig uppmärksam nog, det var klart . . . och
Lotta hade genom sina vakor och sina omsorger förtjenat all hans
uppmärksamhet.
Han bemödade sig således på allt sätt att visa sin
tacksamhet, och som han slöjdade och ritade bra, låg några dagar
derefter en den skönaste väfskyttel på väfstolen, en hvit skyttel af
lönn, med blomsterteckningar och prydd med fliokans namn.
Prostinnan, som på en gång med Lotta fick se den lilla
gåf-van, ljusnade betydligt i ansigtet. ^
«Se der, Lotta, det är från Lindner. — Ack! så vackra sm&
rosor och en hel ring af «förgät-mig-ej’er# — kan man se! Rosor
och förgät-mig-ej ... det betyder något, Lotta lilla! Något
sådant gjorde han inte en gång åt sin fästmö, fastän, det var sant,
den dockan kan hvarken väfva eller spinna, utan bara kläda sig.
Nå, Lotta?»
Lotta rodnade som ett altarkläde af purpur. «Jo, det är rätt
vackert.»
«Nå, jag gratulerar», sade prostinnan och. gick ner. Och
fastän patiencen den qvällen låg i svart, småsjöng gumman och
sade: «det betyder intet»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
