Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några dagar efter hemstormens utbrott fick Lindner ett bref
från öfversten, och han reste genast; ty der hemma var på intet
vis trefligt.
När han inträdde i sällskapsrummet, der han haft så många
lyckliga ögonblick, ilade en obehaglig känsla genom hans själ; men
då han såg öfverstinnan badande i tårar, så rörde det honom,
oaktadt han tillräkuade henne allt och på en gång måste förakta
och tacka henne.
«Ack, herr magister», snyftade öfverstinnan och räckte ut
handen, »förakta oss inte!»
»Nej, fru öfverstinna», yttrade han, mild och försonande, «nej,
jag bär ej hat till er — nej, vid Gud, det gör jag icke.»
Öfverstinnan missförstod honom; ty det föll henne ej in, att
han kunde förakta henne för hennes handling, utan på sin höjd
hata henne; derföre afbröt hon honom straxt.
»Ack nej, herr magister, det vet jag nog att ni inte hatar
mig, ty eljest hade ni ej kommit hit; men förakta mig inte, goda
magister, förakta oss inte derföre att vi äro fattiga, att vi
ingenting ega. Ack, det är förskräckligt att bli öfvergifven af sina
vänner — att se sig föraktad! Det är den fattiges lott.»
»Jag tror icke det», yttrade Lindner småleende, sorgligt, »jag
har aldrig föraktat den fattige för hans fattigdom.»
»Ack! det är då som min man säger: Lindner är en ädel
menniska.»
Så förblandar den ytliga menniskan alla moraliska begrepp,
hon vänder upp och ner på hjertats thermometer-skala.
Öfverstinnan ansåg en vanlig sak för höjden af ädelmod, och ansåg
ädelmodet för blott lappri.
»Jag har», fortfor hon snyftande, fastän med torra ögon, »jag
skref, skulle jag säga, till min måg Drängstedt och begärde att fä
flytta till dem; ty min man flyttar till sin bror, prosten Malmin i
Lilla Thorsberga. Så fattig Heddas far än är, tillbjöd han pappa
en tillflykt; ty vi ega intet, och just för att få en reträtt, lät jag
Julia gifta sig med Drängstedt — Gud skall veta att det kostade
på mig! — Nu svarar Drängstedt, att han, i anseende till
reparationer, ej kan taga emot mig — och jag är olycklig. Otacksamma
barn . . . otacksamma barn! Herr magister — det är rysligt,
af-skyvärdt! . . . Det är väl sant, kreditorerne skola gifva oss litet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
