Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att lefva af, men jag bar ingenstädes att fly, intet* bjerta som
sluter sig till mig.»
«Säg inte så, tant», sade en röst nära bredvid, ocb Hedda,
som kommit in under samtalet, tog sin farbrors bustru om halsen.
«Jag skall bli hos tant, jag skall arbeta, vara så flitig, så flitig,
ocb allt skall gå bra. Hedda skall 90g muntra upp tant.»
Lindner såg nu för första gången bilden, madonnan lefvande,
en helig jungfru, som tröstade den bedjande.
Öfverstinnan slöt henne hårdt i sin famn.
«Ofvertala tant, herr magister», skyndade flickan att säga, och
rigtade sin lifliga, frågande blick på Lindner. »Säg, magister, vore
det ej bäst: tant flyttar in till staden, jag tar pensionärer, jag syr
och väfver emellanåt, jag förtjenar penningar och tant får sitt kaffe
och sitt té som nu, och olja i quinquefen — ja, det går bra, tant,
blott man icke förtviflar.»
Lindner ville ej kullstörta den goda flickans luftslott, utan
höll med.
»Och jag skall flytta in till staden! Nej, Hedda, nej, aldrig!»
sade öfverstinnan. »Jag skall dölja mig för hela verlden, ingen
skall se mig, jag skall dö i en bortgömd vrå. Nej, Hedda, jag
flyttar ej till staden.»
»Men hvarför inte, goda tantP Endast der kan man förtjena
på en pension», yttrade Hedda.
«Nej, mitt barn; jag, öfverstinnan Malmin, förut gift med en
adelsman och sjelf af adel, jag, som fordom åkte in till staden
med spann och hade egen våning — skulle jag underkasta mig
hela verldens förakt och bo på en vindskammare kanske och låta
borgarfruarna se mig öfver axel? Nej — i evighet nej, jag vill
ej så fläcka ner min ära.»
«Men, tant lilla, inte föraktar någon tant derföre, att tant är
fattig», sade Hedda, till hälften gråtande, till hälften leende.
»Ack, mitt barn, du känner inte verlden», suckade
öfverstinnan; «den fattige är alltid föremål för verldens förakt; eller är det
inte så, herr magister?»
»Jag tror det icke», sade Lindner; »men om så vore, om
några skulle förakta er för fattigdomens skull, så äro de så lumpna,
att deras aktning aldrig egt något värde, och, om ni förlorar
något, som ej har värde, har ni ju egentligen ej förlorat något Om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
