Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hedda byggde nu i hast opp alla de luftslott, som Lindner
låtit stå utan att rubbas.
Öfversten ref ner det ena efter det andra och slutade med:
«Ja, jag kan väl säga sanningen, det der duger inte. Ja, min
hustru», fortfor han, <gag säger rent ut hvad vännen här Lindner och
Hedda veta förut — du och jag hafva aldrig passat tillsammans;
mellan oss har funnits en viss småbeskedlighet å min sida och en
viss fåfänga å din; der har varit en oledare mellan våra hjertan,
der låg litet guld, och denna metall är oledare för kärlek och
vänskap — nu är det borta, dina luftslott äro ramlade, skiljemuren
oss emellan med dem. Och han, på hvilken du byggde det sista,
som du trodde det säkraste, din måg, öfverger dig, ursakar sig;
ditt räddningsankare har kommit i »drift» ... nå väl, min hustru,
nu kan du försöka att vara min gumma, att blifva något för mig,
sedan du ej får vara det för verlden. Vill du, så säg: vill du
följa din man i hans lilla vrå och försöka att lefva ett inre lif P
. . . Huru oändligt mycket finnes icke der, som du ej förut
observerat!»
«Jo visst, käre Adam», yttrade frun, fattande hans hand och
började gråta.
Ofverstens ord hade träffat henne; ty de voro sanna, och
sanningen förfelar aldrig att träffa hjertat, blott det sker på rätt sätt
och på rätt stund; ty den skall komma, liksom solstrålen kommer
från sin källa, i en oafbruten ström, och slutligen, då stormen
någon gång söndersliter molnbädden, som ligger omkring hjertat,
kommer sanningens stråle dit ner.
Öfversten satte sig lugn bredvid sin hustru, som fortfor att
tyst gråta; hon ville bedja sin man om tillgift för alla de svåra
stunder hon gjort honom, för det att hon ruinerat honom, —
men blygseln förstummade henne; hon endast gret och tryckte
hans hand krampaktigt.
«Nå, min gumma», yttrade ändtligen öfversten vänligt, «gråt
ej, jag förstår dig, du vill bedja mig glömma, att det är du som
förstört mina affärer. Nå väl, om så är, skedde det af en falsk
tillgifvenhet för din börd och för din dotter. Du ville nödvändigt,
att Julia skulle göra lycka, och först i senare tiden, sedan du såg
att allt höll på att förloras, nedsänkte du dina anspråk till en
prest åt din dotter — nå väl, det var en dårskap; men ser du,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
