Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om vi blifva vänner och nu på ålderdomen börja hålla af
hvarandra, så får jag tacka dig derfor; ty så länge vi egde en styfver,
kunde det icke ske. Se så, nu hafva vi bekänt allt för Lindner, han
sitter här i Guds stad och ställe . . . Kära hustru, det är tungt
att hyckla; icke sant, du är gladare an förut, sedan vi sagt allt.»
Öfverstinnan satt nedlutad som förut, och gubben återtog:
«Ja, Lindner, vi hafva förolämpat er, vi hafva djupt sårat edra
känslor; men jag satte mig ej deremot, ni hade aldrig blifvit
lycklig med Julia. Det var en smärtsam, men nödvändig operation.
Nå, min hustru, är vår räkning ännu ej uppgjord?»
Öfverstinnan uppreste sig åter och kastade en glad blick på
dera, som omgåfvo henne. «Ja», sade hon, «du har med våld
af-rifvit den sista lapp, som ännu hängde qvar af min fåfänga . . .
jag har blifvit hårdt straffad; men nu känner jag, att en annan
ande vaknat hos mig . . . och du har känt mig länge så? Du
har i många år insett mina dårskaper och mina eländiga åsigter
af lifvets lycka, och likväl . . . vill du älska mig, vill du
sammanknyta bandet oss emellan, då olyckan tycktes hafva alldeles
slitit sönder dess sista tråd, nu vill du först begynna der jag ville
sluta . . . och du vill det?»
«Ja, min vän, det vill jag», sade öfversten . . . «och du skall
se, att det går rätt bra för sig.»
«Tack, käre Adam! Yi skola dela nöd och brist med
hvar-ardra», sade öfverstinnan; «det återstår ej annat för oss.»
«Nå, det är ju rätt bra det, kära hustru», yttrade öfversten,
«vi skola vara nöjda med Guds vilje, sedan menniskorna
öfvergif-vit oss. Ja, min hustru, det är icke svårt att vara fattig, blott
vi ej längre äro främmande för hvarandra. Försök endast en gång
att älska ditt hem, och du skall få se huru litet du behöfver för
din lycka. Enhvar af oss har fått sin lilla bit af sällhet: det är
lifvets sockerbit, som, smält i hvardagskoppen, gör téet sött, men,
kastad i sjelfva kitteln, försvinner utan verkan.»
Öfverstinnans blick ljusnade allt mer och mer; Lindner hade
aldrig sett henne sådan: det var för henne en forvandlingsstund,
och hennes själs dagfjäril höll på att utveckla sina sammanrynkade
vingar; med våld hade puppan blifvit söndersliten, och den o vanda
själen darrade på samma gång som den gladde sig åt ljuset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
