Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
in i hans barndomsminnes varma kammare, det drog ordentligt på
den goda engeln, som bodde derinne.
«Det måtte mången gång», afbröt åter friherrinnan samtalet,
«vara svårt, det kall ni bekläder?»
«Nej, friherrinna!» sade Lindner, «jag har aldrig funnit det
svårt.»
«Då är ni lycklig.» Och nu vände sig friherrinnan till andra
i sällskapet. Lindner var afskedad.
«Ser du, Lindner», yttrade kammarherrn, när han märkte
pre-stens sorgsna blick, «Julia har blifvit mycket förändrad efter sitt
giftermål, hon är ej sig lik, gamle kamrat . . . Men du skall veta,
svåger Silfverkors är den komplettaste aristokrat jag känner, och
hans hjerta är en pergamentsstrut med vidhängande sigill . . . det
är blott kupan som dinglar i bröstet på honom då hjertat slår.»
«Du är uppriktig», yttrade Lindner.
«Ja, hvarför inte; ty det är min kära svåger som lagat, att
jag blifvit rappellerad. Han påstod att jag förstörde hela mitt arf,
och så vidare.»
«Nå, kanske han hade rätt?»
«Åh ja, så der; men jag vet nog hvad jag gör. Imedlertid
är jag nu hemma och skall gå och trampa Stockholms gator —
de ensliga långa gatorna, i stället att blanda mig bland
folkhoparna på boulevarden.»
Sällskapet begaf sig till bordet och biskopen, uppmärksam
mot kammarherren Nordenstråle, placerade Lindner bredvid sin
ungdomsvän.
Nu först fick han se Julias man: en lång, stel herre, med
uppstruket hår och tätt åtsittande halsduk; han var klädd i full
uniform och lät de stora tanklösa ögonen långsamt gå omkring
bordet. Det tycktes som den gode herrn hade något svårt att
vrida på hufvudet, och blott då och då hörde man hans hesa röst
säga några ord till biskopinnan eller någon annan, som kunde
vara värdig hans uppmärksamhet.
Lindner och kammarherrn hade mycket att tala om, och fastän
Lindner med vilja undvek det så mycket som möjligt, undföll
honom en gång ordet du, Baron och landshöfdingen liksom fick en
ryckning i mungiporna och yttrade: «som jag kan höra, är* ni
och min svåger kammarherrn mycket bekanta.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
