Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Nå», återtog Lindner, «har du mycken tillfredsställelse af
din tjenst?»
«Å.h ja! Jag kan inte klaga, och orsaken hvarföre du ej hört
af mig är den, att jag varit attaché vid missionen i Paris — och»,
tillade han skrattande, «att låta en pastorsadjunkt lösa ett utländskt
bref, vore att ruinera honom. Kom, nu skola vi helsa på min
syster — Julia. Lindner, kommer jag rätt ihåg, så var du så der
litet småkär i Julia.»
Lindner rodnade, ty hans ungdomsminne vaknade, och Filip
hade rätt.
«Se här, Julia, känner du Lindner?» sade kammarherrn, då
han, förande presten vid handen, presenterade honom för sin syster.
ffFörlåt mig, Lindner», tillade han, «jag får väl göra min sak
riktigt — fru landshöfdingskan Silfverkors, född Nordenstråle —
magister Fredrik Lindner.»
Den nya landshöfdingskan hade ej förlorat något af sitt fordna
behag, fastän hon ej nu hade de barnsligt ljufva dragen, som fordom.
«Jo, jag mins magistern mycket väl från den tiden då jag var
barn — endast femton år gammal», yttrade hon förbindligt. «Min
kära bror, den vildhjernan, talade mycket om er — han håller ännu
af er — det är verkligen den enda beständiga sida jag känner om
min kära Filip.» Med en artig bugning vände hon sig från Lindner
och fortsatte sitt samtal med en ung militär, som, vridande
musta-cherna, med ett slags förnäm närsynthet hade betraktat honom.
«Och herr baron», yttrade friherrinnan Silfverkors, «vann
partiet naturligtvis?»
«Ja, min nådiga. Sedan jag kom in i stöten, varade det ej
länge, förr än markören sade parti ... ni skulle sett vår vän
hofmarskalken! Han blef utom sig af förtjusning och omfamnade
mig. Det synes att ni varit i Paris, min vän, yttrade han, i Paris!
. . . Yår vän hofmarskalken är en entusiast för biljard.»
«Spelar ni biljard, herr magister?» inföll friherrinnan till Lindner.
«Nej, jag kan ej», yttrade denne blygsamt.
«Du kan också fråga, Julia, om en adjunkt kan spela biljard
— nej, fråga om han spelar bräde — se det är ett prestspel, och
jag slår vad, att han kan göra hvem som helst till jan.»
«Inte det heller», yttrade Lindner, glädtigare än förut, ty
Julias afmätta, fastän uppmärksamma bemötande kom som en isvind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
