Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sprakande ved; ty, sanningen att säga, var rummet just ej
synnerligen väl konditioneradt. I ena hörnet stod en klocka, hvars
fodral gaf hela figuren ett tycke af en nyholländare, med sitt tjocka
hufvud och stora underlif, och längs ena väggen stod en ofatt,
lång soffa, klädd med vackert, blårandigt, hemväfdt bomullstyg;
midt på väggen hängde en spegel med förgylld ram och
glasmålning, föreställande en vestal med blå kjortel och tegelröd slöja,
vaktande den heliga elden, och derinunder hängde porträttet af
biskop Spegel, såsom pendant till Kolmodin, hvilken, målad i olja,
prydde den motstående väggen; ty en saga gick i familjen, att
prostinnan på något sätt var slägt till Qvinnospegelns författare.
Men framför ena fönstret stod en väfstol af gamla sorten, och i
en vrå ett skrifbord, der prosten sjelf hade sin plats att författa
predikningar. Hans bibliotek, som utgjorde en samling af
perga-mentsklädda böcker, var inklämdt i gästkammaren och rördes
sällan, utom stiftsmatrikeln, i hvilken prosten alltid sjelf inprickade
förefallne förändringar. Tidningar funiios ej i huset, om man ej
ville räkna stiftstidningen, som ganska ordentligt kom en gång i
månaden med klockareposten och påtecknades af prosten med ordet
«vidi». hvarefter den sändes vidare.
I Thorberga såg man sällan främmande; men ingenstädes voro
också sådane mera välkomna, än der, och prostinnan anrättade allt
så rundeligt, att det nästan såg ut som hon ansett sina gäster
för skeppsbrutna menniskor, hvilka ej ätit på en månad. Bordet
svigtade, och prostinnan hade den lilla ovanan att truga mat i
folk — i allsköns välmening —, och den, som åt dugtigt, gjorde
den goda gumman en innerlig glädje och en heder åt hennes
kokkonst, som prosten sedan fick höra omtalas hela veckan.
Prostens lif var enformigt, men fredligt. Han gick i sina
friska dagar upp klockan fyra på morgonqvisten och vandrade ut,
för att se till folket på logen. Hans pipa, ett gammalt
.sjöskums-hufvud, som han under sin adjunktstid fått till skänks af
skrifte-barnen, nu mera en mörkbrun mumie och plansliten på sidorna,
följde honom öfverallt, i sällskap med tobakspungen och eldstålet;
ty fastän tändstickor redan kommit i svang, kunde gubben aldrig
förmås att nyttja sådana, emedan, som han sade, «det ändå aldrig
kunde gå fortare, än i ett tag».
Då komministern eller fanjunkaren, det vill säga de närmaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
