Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Julia har sagt, att vår goda mamma tycker om jalusier — och så
ha vi soffa och stolar, betsad t alltihop.»
«Betsadt!» upprepade öfverstinnan och kastade en blick på
öfversten, som bibehöll sin mine, orörlig som en bild; «åhja, tack,
Drängstedt, jag är nu så van vid landet, att jag ingenting har
deremot.»
ccOch svärfar», återtog Drängstedt, «får två vackra rum och
en liten blomsterrabatt utanför. — Julia sade, att svärfar tycker
om blommor.»
«Ja, det gör jag», var öfverstens svar.
«Ja, det skall bli roligt, hä hä hä! Lille Julianus går ner
och helsar på morfar och mormor — hä, hä, hä — det är en
snäll gosse; Julianus läser nästan hela Liber Memorialis utantill.»
«Ja så.»
«Ja, verkligen; det är ett mycket qvickt barn, hä, hä, hä,
bara sju år, och bara jag säger: Julianus! hvad heter ett bord?
— «Mensa», säger gossen. Julianus! hvad heter en markatta? —
ccSimia», och så vidare — hä hä hä! Han blir en qvick gosse;
men ilsken är han som en katt, och tjurhufvig se’n — hä hä, han
har mitt lynne.»
«Ja så!»
«Fast lilla Julia har också sin lilla peppar, hä hä; eller hur,
min käring?»
«Ja visst, lille gode Drängstedt; men det har du väl inte haft
ondt af?» sade frun. «Du skall inte låta så illa, lille Drängstedt.»
Pastorskan gjorde en småleende snörpning på munnen, och
hotade sin långa Adonis med fingret.
«Jaså, hä, hä, hä, du hotar mig. Åh inte talar jag om, att
vi lefva som hund och katt, hä, hä, hä.»
Lindner tyckte ej synnerligen om detta sätt att smeka, ett
sätt som bevisar, att de begge äkta makarne ej frågade
synnerligen efter hvarandra och blott slå sig på ett så kalladt barnsligt
joller, då de äro ute. Det är mycket vanligt, att tråkigt folk
raljera på Drängstedtska maneret. Lindner satt länge och väl och
kunde ej begripa hvarifrån vännen Drängstedts höflighet och
vördnad mot svärföräldrarne kommit så plötsligen; han funderade kors
och tvärs och, huru otroligt han än sjelf fann det, slutade med:
<(det finnes dock mycket godt hos menniskoma.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
