Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. En slädfärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pelsverket smög sig så mjukt och lent kring flickans sköna hals,
och en liten med svandun bebrämad mössa innefattade det
blomstrande, barnsligt leende ansigtet i en snöhvit ram. Magistern
satt redan p& den s& kallade hundsvotten, och fröken, väl
inpackad i tigerhuden, i kappslädan, då ändtligen grefvinnan och gamla
mamsell Dahl kommo utför trappan och instufvades i sin släda.
Sällskapet for och klockorna klingade snart ute på sjön. Magistern
körde bra.
Det var blott en yngling och långt ifrån magister, han var
helt enkelt student och informator för en af grefvinnans brorsöner,
en liten gosse, som nu fick sitta i knät på mamsell Dahl, och
med de andra glädja sig åt den friska vintern, de gröna träden
och deras hvita draperier. Herr Lindman, så hette egentligen den
det magistern, var blott tjugutre år gammal, en skön yngling, och,
hvad som var mera, en god yngling, med lika mycket hjerta som
hufvud.
Man fruktar ofta, och beklagligt ej alltid utan skäl, att ett
godt hufvud ej trifves väl tillsammans med ett godt hjerta; men
detta är dook en orättvisa, och bevisar att vi ej gerna vilja se
annat äii halfheter, för att kunna få rum för vår egen. Lindman
var ett lefvande bevis på motsatsen; ty hans hufvud och hjerta
stodo i full harmoni med hvarandra.
Lindman och hans sköna foljeslagerska voro i början alldeles
tysta; men ändtligen bröt han tystnaden och sade: «Ni fruktar
väl ej att åka på isen, min fröken P»
«Nej, herr Lindman, då ni kör är jag ej rädd; annat är det
med bror Gustaf der, med honom tror jag att det skall gå till
botten i hvar minut.»
Magistern smålog åt det goda barnets idé-association. Flicr
kan hade till hälften vändt det vackra hufvudet mot sin körsven,
hon såg allvarsam ut. «Herr Lindman», yttrade hon ändtligen,
med en slags pausering af hvarje ord, — «om — om, säger jag,
isen vore svag, om vi.körde ned, om — nå säg, herr Lindman,
— vore det ej en lätt död?»
Äfven den unge mannens ansigte blef allvarligare; — «och
vi omkommo begge?» frågade han och såg den sköna flickan
for-skande i ögat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
