Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. En tingsscen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Ja, nådig lagman, med berådt mod», svarade fången, som
stod der lugn och liksom hela saken ej rört honom; han var blek,
men hans Öga var ej mera så modlöst som då han satt på sin
hustrus graf; han darrade ioke, han blygdes icke.
«Nå, Lars Anders», återtog domaren med en lätt darrning på
rösten, «det är min pligt att förkunna dig din dom», och nu
började han läsa den långa ingressen, ändtligen kom han till domen,
och den lät: — «och skall derför Lars Anders från Skogstorpet,
sig sjelf till straff -och andra till varning, jemlikt 2 g 11 kap.
missgerningsbalken, mista lifvet genom halshuggning.»
Ett länge tillbakahållet:’ ack, susade genomforsamlingen; men
på Lars Anders kind blossade upp en fin rodnad och ett eget
smålöje spelade kring mun och ögon. «Tack, nådig lagman», sade den
dömde sedan domen var uppläst, «tack, det var en rättvis dom.»
«Du kan begära nåd hos konungen», sade domaren, liksom
for att afbedja den blodiga lag han måste skipa, «nåd, Lars
Anders, konungen är nådig.»
«Nej, nådig lagman, jag ber inte om mitt lif, men en nåd
skall jag begära.»
•Hvilken dåP Lars Anders», frågade domaren, som i detta
ögonblick glömde sin roll; «hvad önskar duP»
«Åh jo, nådig lagman, låt mig få ligga i vigd jord, för si,
det svider i mig då jag tänker på, att min gosse skall söka sin
fars graf på galgbacken bland enbuskarne — ooh så ligger Anna
Stina i vigd jord — der vill jag också gerna ligga» • . . och nu
först utbröt en tåreström ur den dömdes ögon och på en vink af
domaren utfördes han till fängelset.
Om aftonen satt häradshöfding Berglin och skref en
nåde-ansökan åt Lars Anders; den skulle användas då hofrättens dom
var fallen och då åtfölja handlingame till kungs.
Bland alla de kungliga prerogativeme är nådsrätten säkert
den ljufvaste, den som någongång gjuter en droppa himmel i den
jordiska nödvändighetens galla. Det är en svår lott att dömma
öfver tusenden, att i Guds ställe skipa rätt mellan folket, och
nåderätten är således den enda juvel i konungakronan, som jag
ville kalla min, alla de andra trycka nedåt med sin tyngd, blott
denna är en himmelens gåfva, som lättar i stället att nedtrycka;
men bättre vore det i sanning om lagen kunde vara sådan, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
