Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- VIII. En friare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
VIII.
En friare.
Lindman hade, som man af det föregående förstår, mottagit
tillbudet och reste med den unga Nordenstorm i Italien; b&de
hans och Linas böjelse var tydlig för dem begge, men ingen af
dem ville tänka på framtiden.
Lindman såg tydligast, huru litet han hade att hoppas, men
han var nöjd, endast han visste, att Lina älskade honom; flickan
deremot ansåg saken ej så alldeles omöjlig. Lindman kunde blifva
en utmärkt man, han kunde till och med blifva biskop; och hon
betänkte blott flyktigt, att hennes älskling, om han äfven en gång
höll kräklan i sin hand och bar den dubbelflikiga tiaren på sitt
hufvud, skulle vara helt annorlunda än den Lindman, som hon
öfverraskade i eremitaget, att grå hår skulle vara insprängda i
hans lockar och ålderdomen redan inträdd.
Den nittonåriga kom ej heller ihåg, att hon skulle vara nära
gumma, innan Lindman skulle kunna uppnå en rang, som satte
honom i jemnbredd med henne.
För ungdomen göra några tiotal af &r mer eller mindre
ingenting; allt ligger så nära, allt är så friskt, så grönt, så hoppfullt.
Så var ställningen emellan de älskande, men utom dem rörde
sig en massa önskningar och planer, som småningom rubbade
deras ställning till hvarandra.
Der fanns i societeten äfven en ung löjtnant: det var en af
dessa unga män, som aldrig smakat ungdomens rena ’fröjder.
Löjtnanten baron Sigfrid von Tum var en ung man af, om man så
vill, ett fördelaktigt utseende, en lång smärt figur; stora blixtrande
bruna ögon, svart krusigt hår och en intressant blekhet i hyn gaf
baronen på en gång något stolt och något dystert i sitt utseende.
Unga Turn, som han i Stockholm benämndes af de gamle, eller
långa von Turn, som han kallades af folket, hade ett fint och
förekommande sätt att vara; man märkte på honom, att han alltid
var hemma, att hans själ aldrig var liksom frånvarande, och detta
gjorde, att man ej hade en mine, ett ord att förebrå honom; man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:09:53 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/oadamsaml/5/0047.html
