Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. Mamsell Dahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De tunga sidengardinerna voro dragna framför fönstren i
general von Tums rum i Stockholm; det var en skön v&rdag femton
år sedan vi senast sågo de handlande personerna i denna
berättelse. Solen stack in några strålar mellan de vida sidenvecken
och glindrade på en dyrbar bordstudsare, som stod midt emot
under trymåen; men omkring baronens säng reste sig en hög skärm,
prydd med mästerliga vyer från Schweitz; en Hebe af marmor stod
och smålog i ena hörnet; visaren på bordstudsaren visade på 12;
det var middag. Der smög en luftig gestalt i dunklet fram och
åter mellan sängen och ett bord, på hvilket man såg en mängd
flaskor och burkar; det Var grefvinnan von Tura, som en hel
månad vakat vid sin mans sjukläger* Hon var ej nu den sköna
Lina, den ystra glada flickan, som fordom log och lekte på
Liljevik; hon var ej heller den ångerfulla, den förkrossade makan, som
sökte tröst hos mamsell Dahl; hon var en ädel qvinna med lugn
i hjertat och hopp tecknadt i blicken. Hon var ej mera skön i
den mening vi vanligen taga ordet; der funnos iuga rosor på
kinderna, icke detta skälmska smålöje, ej denna grop på kinden, som
fordom gjorde henne så skön, men der fanns något ännu bättre,
något godt, något himmelskt, som genomskimrade de bleka
dragen, som gaf lif åt gestalten; ack, det var nu en varelse, som
lefde genom kärlek och blott rörde sig i kärlek.
«Linal» hviskade en röst från sängen; det var generalens,
«Lina, kom hit!»
Gestalten skyndade dit och nedlutade sig öfver den sjuke,
smålog mildt och frågade: «hvad vill du, von Turn?»
»Jo, Lina, jag vill, att du skall gå till hvila, att du skall
sofva.»
«Jag? nej, det behöfver jag inte», yttrade Lina och sade
sanning, ty himlen styrker dem, som vaka och bedja i from tro; vi
hafve alle försökt det, då våra föräldrar eller våra barn påkallade
vår vård; då vakade också vi och tröttnade icke, mattades icke,
förrän dom var fallen. Men då den älskade blifvit frisk, då
hvilade vi åter, och om han gick bort, äfven då återtog naturen sin
rätt och vi slumrade in från vår smärta.
Jag har sett det ofta, hur en öm moder slumrat in bredvid
sitt döda barn: det har tyckts mig, som ville anden flyga efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
