Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. Svarta Riddaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ner huset, om jag ville»» Serra tri, det der lät bra i mina öron.
Du har rätt, kamrat, sa’ jag till tjufven; och när det brinner, så
stjäla vi. »Hva* — hva’ var det ?» ropade han hastigt, «är det du,
satan?» och nn började han tala bara galenskap om hustra och
barn och en graf och hvad Anna Cajsa skalle säga i sin graf ooh
Gud på yttersta dagen, ooh så slog han sig for bröstet och ref
sig i hufvudet och stampade; för si, karlen var galen, det kunde
jag då förstå, men han hade ondt i sinnet till nämndemannen.
Jag högg eld på en stor fnöskbit och kastade framfor honom för
att se, hvad han sknlle göra. «Är det eld?» sade han vid sig
sjelf; <rjag tyckte det var någon, som talade», återtog han, »var
det satan eller hvem är det, som följer mig?» Ändtligen tog han
upp fnöskbiten och kastade den under ladan; »det får ta, om det
vill», mumlade han och sprang sin väg. — Men ser han, Lof, det
hade f-n heller och inte tagit, om inte jag »suttat» in ett stycke
till genom gluggen; då varade det inte länge.»
Lof hade under hela berättelsen setat i slummer; han hade
ej sofvit föregående natt.
»Hvad var det du sa’?» frågade han pojken. »Hur mycket
var det i plånboken?»
»Jag talade ej om det lilla hypet i går», svarade pojken
förargad, »utan jag satt och talte om branden vid Klintinge.»
*Klintingel Hvad angår den dig?» frågade Löf.
»Jo, på sätt och vis, ty vi fingo ej en vitten der for den
ferb—ade ringningen, som skaffade dit så mycket folk; men, som
sagdt är, i detta laget mister väl den der stackars stollen sin
nacke, för jag har hört, att han angaf sig sjelf. Blackman talade
om den saken, och han hade sutit på slottet ihop med Lars
Anders; men då var han inte galen, så visst hugga de honom.»
«Någon dod ska’ han ha», sade Löf med lugn; «och om det
sker på en enbacke och i sällskap med presten och rackaren eller i
sängen med bara prestrackaren, så kommer det på ett ut. — Skål,
Figge, skål för salig själen! ha! ha! ha! Han skall bli förbannadt
flat, när han får veta, att han låtit hugga hufvudet af sig precist
for ingenting och bara för att tjena oss begge — ha! ha! ha!»
«Hi, hi, hi!» flinade pojken, »han är alltid rolig han, Löf.»
»Åh ja», fortfor Löf; »jag har nog sett både ett och annat,
och att drifva nojs med prester har varit mitt största nöje i alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
