Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. Svarta Riddaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
får da inte, om du också ville, men stjäl du och så vidare, så kan
du må väl och, i värsta fallet, om det hampar sig illa för dig, så
(är du litet på ryggen och din skuld är qvitterad med några blå
strimmor; det är allt. Du är väl inte rädd om skinnet?» Nej,
M> jag» j&£ blef så pass tillbarkad då jag tjente, så .... «Åh ja,
det har ingen fara, du blir dugtig, du», sa* Krans. Och när jag
&e’n rymde ihop med Krans och tre andra, så tyckte jag, att det
gick som en dans att bryta sig in och knipa hvad som förefanns;
men så tog man fast mig och så fick jag vatten och . bröd att
böijs med; men det gjorde ingenting; ty jag hade godt om
pengar och köpte sill af vaktmästaren; men kommer tid, kommer råd
och det dröjde inte länge förr än man plaggade på mig och jag
skickades på fästning. Öfverallt träffade jag kamrater lika godä
och qvickare än jag; men till slut blef jag inte så dum heller; ni
må tro, att jag på ankarsmedjan hade roliga upptåg ibland; >ty
pojken hänger qvar i armen på mig ännu.»
«Det var sannt!» afbröt Figge, «huru gjorde du med presten
der nere på varfvetP»
«Ha, ha, hal ja det var en rolig passage; presten var helig
och snål; för si, det är två saker, som hänger ihop som en
ärt-ref. Ni må tro jag gjorde mig söt och hängde på hufvudet och
ångrade mina synder. Presten han slinkade också på hufvudet som
en vingbräckt gås och predikade för oss, och inte annat än jag
kunde förstå, så ville han, att vi skulle bara tro och skjuta upp
med att bli hederligt folk till dess tron gjorde oss dertill; goda
gerningar äro trons frukt, sade han, och betyda för öfrigt rakt
blankt intet inför vår Herre; nå väl, med tron gick det så der
passerligt och frukt blef der aldrig utaf, ooh på det viset, så blef
det som det blef. Men det var sannt — nu kom jag från sjelfvfe
presten — snål var han som en gädda, som biter i blänkkrok, och
derpå utfunderade jag saken. «Vi hålla så mycket af pastorn, som
for oss på salighetens vägt>, sa’ jag å alla de andras vägnar —
ni må tro, de ville flissa i hopen, men jag nöp min närmaste i
armen och så nöpo de igenom hela högen, så att der blef tyst.
«0m», fortfor jag, «vi kunde få visa pastorn vår kärlek ooh efter
råd och lägenhet gifva ett litet offer; vi skulle bli så glada, om
pastorn sade ja.» Ni må tro, att presten blef riktigt gridelin i
ögonen af glädje och sade: «Jag tackar er, mina barn, och mot-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
