Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. Svarta Riddaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
aUtemeUan som han visar oss vägen, men sjelf är han aldrig med
och gömmer intet, för si, han vill gå fri.»
«Ha, ha, ha! pojken der känner nog mig, käre Fredriksson,
efter du nu så heter», begynte Lifgren; «men si, jag vill veta hur
du började, för jag vill ha reda på mitt folk.»
"Jo, jag har varit bonddräng — åh ja, inte precist det heller,
for far min bodde på ett litet nybygge under Stensberga. När
jag var aderton år, så tog jag värfning och blef gardist — ett
hundgöra — bara 7’ skillingar om dagen; må göra! jag tjente;
fanjunkaren Malm var en djefvul att slå; om inte han nu vore
död, så skulle jag «kugga» honom. När jag så der slarfvade i
staden, så fick jag lu9t för både ett och annat; men allt gick bra
ända till dess kaptenen sade, att nummer 72 Löf 9kulle ta afsked;
jag ville inte, men så kom den satans Malmen och klådde upp
mig; ni må tro, att det kokade i mig, att jag inte fick slå igen.
Nå väl, tänkte jag, åt h—vete ska’ det, så låt gå! och så fick
jag mitt afsked och stod der efter tio års tjenst blott och bar.
Hvad f-n skulle jag göra? Hvad skulle jag lefva af? jag sökte
tjenst — hvem vill ha en afdankad gardist? så började jag att
tigga, ty deji der bondärligheten hängde ännu i mig.»
«Ha, ha, ha!» skrattade de begge åhörarne.
«Ja, det är visst att skratta åt», sade Löf, «men det var ändå
så; nå, så gick det ett år; jag gick landet ikring; jag var en
riktig friherre; men si, ner i Yestergyllen var der en länsman, som
tog mig som lösdrifvare; serra tri, då fick jag åka och kom in på
slottet. Nå, der råkade jag gossarne och de läto mig känna ek*
luten, och jag satt ihop med dem, som kunde mer än jag.
Känner Lifgren den der Krans? han, som stal i kyrkorna så bra och
som var vän med ett par guldsmeder?»
«Ja, ja visst känner jag Krans; det var en rask karl», sade
Lifgren.
«Ja, det är riktigt», begynte Löf sin berättelse åter; «vi bodde
i ett rum, och han sade mig, hur jag skulle gå till väga och så
sa’ han: «ser du, min gosse, här slipper du svälta, sa’ han, och
att sitta inne är ändå det värsta; men mitt råd är, sa’ han: sitt
inne om vintern, men håll dig ute om sommaren; låt knipa dig
på senhösten, då det blir barfrost, och gif dig ut, när lärkan
sjunger. Du får ändå tigga i alla dina dagar; någon ärlig tjenst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
