Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVII. Verkstaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det vore skada att fördölja detta infall, hvilket med några
små förändringar i uttrycket hvälfde sig omkring ordet tolfskilling,
som herr Skrubb af en honom egendomlig smak för qvicka infall
kallade sjel/spiUing. «Hur många sjelfspillingar ska’ dn ha?»
frågade alltid herr Skrubb; «hela gulsparfven kanske eller, se här en
gråsparf; vexla, min gosse! — ha, ha!»
Herr Skrubb var sålunda en slags rolig och glad person, som
uppmuntrade auktionsnotarien Qvist, hvilken var en man på sina
aextio år, liten till växten och mycket torr till sina manerer, och
vidare ofta nog tvingade sin goda vän vinhandlaren på Dufvan,
herr Löfström, att, oaktadt sin digra lekamen och den lilla
svårighet att anda9, med hvilken han drogs, utbrista i ett hest skratt.
Sådan var ledamoten af snickare- och schatullmakare-embetet,
rytt-mäataren vid Stockholms borgerskaps kavalleri Peter Niklas Skrubb.
På Skrubbens verkstad var, som sagdt är, rörelse på tisdagen;
ty veckans arbete började först då, emedan herrar gesäller, då man
undantager verkgesällen herr Wres, alla hade tagit sig frimåndag.
Gubben Wres var stillheten sjelf och hade varit på Skrubbens
verkstad i många herrans år; han hade ett kuriöst ansigte, herr Wres;
spetsig näsa, högt uppdragna ögonbryn, pannan lika fårad som ett
masbjörksfanér; och en mine ee’n, så sur och försmädlig, att hvaije
ord luktade ättika och galla.
Per Adolf hade nyss kommit till verkstaden och var blott
passpojke åt herrarne.
Vid andra bänken stod en lång svarthårig gesäll och
omtalade sina nöjen förliden dag. «Ni må tro», yttrade han, «vi gingo
från krog till krog, från Hvita Hästen till Haren, derifrån till
Verldens Ände; der var etl satans spektakel. Tunnbindarens Lotta
var i krakel med käringen och slog henne, f-n ta mig, i synen
med ett helt fat kokt fisk («ha, ha, ha!» skallade det från alla
bänkarne); ni må tro, det såg för rasande ut; flickungen var röd
i synen som en pion och arg se’n. — Nå, när vi kommo in, så
«suttade» hon fisken i «planeten» på käringen; ni må tro, jag var
inte sen, jag, utan tog ölstopet och sköljde öfver gumman med
och sade: «der är sås till fisken, madam 1» ha, ha, ha! ja, som
sagdt är, det var roligt med besked; men så kom käringens man,
vindragaren ni vet, och svor ooh anfäktade sig; men si, jag gaf
honom för «tuggan», så att han stod på sin «eviga hals» bakom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
