Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIX. Två gesäller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men knappt har jag kommit ut, förr än jag åter fallit till det
gamla. Jag måste trösta mig med något; du skall veta, att jag
fått femhundrade riksdaler — af hvem vet jag inte, men de hade
varit nog för mig att sätta mig ner som borgare — men de hafva
gått åt på krogen; nu är jag fattig och usel och eger ej en fyrk
mer än vecklönen; nu är det ej värdt att tänka på sådant; det
grubblar jag på, och så blir jag ängslig och så kommer begäret
efter brännvin, och så super jag.»
«Men, käre Per Adolf», sade Olof och fattade sin kamrats
hand, «forsök, afhåll dig från elakt sällskap, spara samman din
vecklön, du kan åter samla en liten summa; ser du, jag har
börjat med intet; men med Guds hjelp ...»
«Ja, dig hjelper han nog», yttrade Per Adolf nära förtviflan;
«men mig, en sådan usling som mig, bryr han sig inte om; nej,
nej, jag är slagen till en slant, deri hade käringen på Svarta
Riddaren rätt»
«Nej, Per Adolf, säg icke så», sade Olof; «ingen menniska är
dömd till förderfvet, om hon icke genom eget förvållande faller
deri, men den, som fallit, kan resa opp sig igen, och så skall du
göra, Per Adolf.»
«Ja, jag vill försöka», sade Per Adolf, «fastän jag förut vet,
att jag är ohjelplig.»
Olof satt länge vid sin olycklige väns bädd: de genomgingo
i afbrutna samtal sin lefnad stycke efter stycke; huru enformig
hade ej Olofs varit och huru vexlande åter Per Adolfs. Ändtligen,
nar denne i sin berättelse nalkades den tid, som var, afbröt
honom Olof med den frågan: amen säg mig, Per Adolf, är det icke
någon flicka du håller af? Du skulle få mycket lättare att hålla
dina föresatser, om så vore.»
«Jag? nej!» blef svaret; ertycker du, att jag skulle bry mig
om kontros8en; det är bara uselhet med den; det finnes inte ett
enda qvinnfolk,. som är värdt ett halföre.»
«Så skall du inte säga», förmanade Olof, rodnande af
någonting, som liknade förargelse; «det är synd och skam att skära alla
öfver en kam.»
«8ynd och skam», upprepade Per Adolf; «nej, visst inte; vet
dQ» jag känner tjogtals qvinnfolk, och icke ett enda är värdt att
tagas opp på en landsväg; de hålla af den de sist råka, äro söta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
